Vi lever i en kategoriserings- och etikettskultur. Sammansättningar av mänskliga egenskaper och känslouttryck paketeras på ett strukturerat och proffsigt sätt i Diagnosfabriken, och får etiketten normal eller avvikande. De paket som har avvikande-etikett slussas vidare på bandet mot behandling. Målet är att de efter några varv i fabriken, slutligen också ska få en normal-etikett och levereras till återförsäljare över hela landet. Göra succé. Bli lönsam. Vara användbar och till nytta.

Till allas stora glädje.

 

Vi är produkter av vår tid, brukar det heta. Studerar man lite historia, folkkunskap eller beteendevetenskap så inser man snabbt att så har det alltid varit. Varje tid har sin unika måttstock som alla levande jämförs med vare sig de vill eller inte. Måttstocken kallas normen, det som anses vara normalt. Vad som är norm är inte alltid detsamma, utan förändras över tid. Det som ses som onormalt och förkastligt år 1790, är år 2027 högsta mode och eftersträvansvärt.

 

Det här med normen får man alltså ta med en nypa salt och med en stor dos sunt förnuft.

 

Jag läser Augustnominerade boken Pillret av journalisten Ingrid Carlberg. Det är en svindlande berättelse om framväxten av de olika psykiatriska diagnoser vi har idag (som depression och social fobi), om de ideologiska striderna kring vilka behandlingar som ska tillämpas samt läkemedelsföretagens kamp om pillermiljarderna. Det som snabbt står klart är att diagnoser är av människor skapade.

 

Människor med egna motiv.

 

Cirka 800 000 svenskar äter dagligen någon form av psykofarmaka, som läkemedel för psyket kallas. Det är nästan 10 procent av Sveriges befolkning. Eftersom långt ifrån alla som mår dåligt söker hjälp, och långt ifrån alla som sökt hjälp väljer att äta medicin, kan man utgå från att en betydande del av svenskarna just i detta nu inte är helt på topp. Vilken marknadsekonomiskt formad hjärna som helst kan lätt se vad det innebär: här finns en tydlig målgrupp. En målgrupp som förutom att vara medborgare som mår dåligt, även är en potentiell konsumentgrupp. En möjlighet till vinst.

 

Vi lever även i en tid där allt ska effektiviseras och förenklas så mycket som möjligt. Problem som uppstår ska helst vara lösta igår och eftersom tid är en bristvara väljer vi ofta den minst krävande lösningen.

 

Vi lever i ett quick fix-samhälle.

 

Om du söker hjälp för att du mår dåligt är det idag tyvärr mer troligt att läkaren du möter placerar in dig i ett diagnosfack, sätter en etikett i din panna och skriver ut ett recept med en effektiv och enkel lösning (som dessutom är lönsam för storföretagen), än att hen lägger huvudet på sned och med eftertryck frågar "Hur blev det så här?". Många vårdcentralläkare är väldresserade och tidspressade samhällsmedborgare som inte har mer än 15 minuter på sig att "bli klar med dig". Slussa dig vidare.

 

För att få en psykiatrisk diagnos måste patienten uppvisa ett visst antal symptom, som även ska ha funnits under en viss tid. När patienten inte längre uppvisar symptomen, har hen inte längre diagnosen. Symptomen är oftast är helt naturliga reaktioner på olika påfrestningar i livet, som med tid, omtanke och vissa livsstilsförändringar skulle ha läkts. Men tid är en bristvara. Mediciner lägger effektivt locket på jobbiga känslor, och i statistiken blir en "sjuk" snabbt en "frisk". En normal. En lönsam medborgare som återigen kan bidra.

 

Diagnosfabriken har gjort sitt jobb.

 

Reinfeldt och company applåderar. Färre sjukskrivningar, fler i arbete. Bättre fart på ekonomin.

 

Men alla känslor som ligger kvar där i magen och hjärtat då? Alla sorger, förluster och besvikelser. Alla själsliga sår, vad händer med dem? Jo, precis som farligt avfall, grävs de ner under jorden där de blir liggande obearbetade i åratal eller för evigt.

 

För det är så vi löser våra problem på 2000-talet.

 

Diagnosfabriken har gjort sitt jobb. Men vad blev produkten? En hel och frisk människa? Eller ett halvfabrikat med skinande och tilltalande utsida, men en insida som sprider föroreningar och bäddar för katastrof?

 

Jag frågar mig: var finns det långsiktiga tänkandet?

 

För vi har väl inte gett upp på jorden än, hoppas jag.

 

 

Text: Sofie Karlström, journalist och etnolog med stort intresse för psykisk ohälsa.