Saker är på gång. Jag känner det. Jag söker jobb, jag har mer energi. Jag träffar inspirerande vänner som stärker mig och jag börjar känna mig mer levande och fokuserad. Jag har blivit erbjuden att vara med och arbeta (ideellt) med ett initiativ för hållbar utveckling här i Jordbro, där mitt fokus skulle vara psykisk hälsa. Möte om det på fredag.
Jag känner att jag hittat rätt i självhjälpsgruppen och har börjat få närmare kontakt med de andra i gruppen. Det känns lite nervöst, men jag tar det i min takt. Förändring tar tid, och det är OK.
Mitt fokus just nu är att inte tappa bort mig själv i andras behov.
Idag är jag känslomässigt slut efter urladdningen igår och fick ställa in fikat med Kristina. Så skönt att hon är så stöttande och förstående! Nu laddar jag upp för middagen med Jennifer och Julia istället, räckte med en sak. Har inte träffat dem på säkert ett halvår nu, och är så nyfiken på hur det går för dem med allt!
Dagens utmaning: att stå för att jag inte är perfekt. Och det är okej.
Kom precis hem från mötet med min självhjälpsgrupp. Riktigt starkt möte idag. Det var en sak som hände innan mötet officiellt startade som jag gick igång på. Jag uppfattade att en person i gruppen blev negligerad och avkortad (härskarteknik), och jag reagerade med en enorm ilska. Den var så stark att jag blev rädd. När det var min tur att dela gick hjärtat i 180, min andning var högst upp i lungorna och händerna skakade. Jag hade svårt att prata. Men jag delade det jag kände, vilket ledde till att ilskan och sorgen kom ut tillsammans med en gråt som satt som en fet jävla klump i halsen.
De andra i gruppen sa efteråt att de tyckte att jag var jättemodig som delade det jag kände, och att de kände igen sig i det jag sagt. En äldre man sa: "Du berättade om mig, ordagrant" och frågade om han fick ge mig en kram. Det fick han.
Har precis varit hemma hos min vän Ines några timmar, hon bor också här i Jordbro. Vi knaprade choklad, och uppdaterade varandra om vad som hänt i våra liv under den här månaden som hon rest runt med sin kille i Malaysia, Thailand och Bali. Vi lärde känna varandra hösten 2010 när vi jobbade ihop på Ica Maxi och sen dess har vi varit igenom mycket ihop. Jag är så glad att hon kom in i mitt liv! Hon är en riktig "universumssyster", som vi brukar säga. :)
När min syster konfirmerade sig så fick alla i hennes konfirmandgrupp varsin Frälsarkrans, som det här armbandet kallas. Varje pärla är en symbol för något och armbandet kan användas för t ex meditation.
Jag är inte kristen, men jag älskar den visdom och de budskap som finns i pärlorna.
För ett tag sen hittade jag Frälsarkransen som app. Där kan man klicka sig igenom pärlorna och läsa om deras betydelse plus en tillhörande liten bön.
De olika pärlorna
Gudspärlan En guldfärgad pärla. Symboliserar Gud och är armbandets början och slut.
Jagpärlan En liten vit pärla. Är menad att flytta medvetenheten av sig själv in i ett sammanhang där Gud finns.
Doppärlan En större vit pärla. Är menad att föra tankarna till pånyttfödelse och överlåtelse.
Ökenpärlan En sandfärgad pärla. Är menad att påminna om prövningar och en strävan efter ett "äkta" liv.
Bekymmerslöshetspärlan En blå pärla. Är menad att påminna om det eviga nuet, frihet och ett lätt sinne.
Tystnadspärlor Avlånga pärlor. Är menad att ge en stunds tystnad i den stressiga vardagen.
Kärlekspärlan/Offerpärlan Två röda pärlor. Är menade att symbolisera två sorters kärlek. Kärleken man får och kärleken man ger, offrar.
Hemlighetspärlor Tre små vita pärlor. Är menade att fyllas med personlig betydelse, hemligheter mellan individen och Gud.
Nattens pärla En svart pärla. Är menad att påminna om döden och livets kriser.
Uppståndelsepärlan En större vit pärla. Är menad att peka på livets förnyelse. Uppståndelsepärlan är även hoppets pärla.
Åh jag har så mycket att säga om psykisk ohälsa att jag inte vet var jag ska börja!
För det första vill jag definiera vad psykisk ohälsa är för mig
Psykisk ohälsa handlar för mig om utmaningar i livet. Psykisk ohälsa är helt enkelt livsutmaningar. En person med psykisk ohälsa är en person som dagligen "tvingas" kämpa med sig själv. Psykisk ohälsa är ett känslomässigt lidande. En person med psykisk ohälsa har ofta svårt att hantera livet och relationen till sig själv och andra människor. Psykisk ohälsa beror enligt min uppfattning på en mängd olika faktorer som t ex: gener, sårbarhet (kopplat till ens uppsättning av olika signalsubstanser i hjärnan), uppväxt, relation till föräldrarna och övrig familj (mycket avgörande, eftersom det är där våra identiteter formas), miljö, omgiving, stress (mycket avgörande eftersom stress ofta utlöser psykisk sjukdom) och obearbetade sorger och trauman. En människa med psykisk ohälsa är alltså oftast en människa som varit med om stora påfrestningar i livet. En människa som tvingats vara stark längre än vad kroppen och psyket har resurser för.
För det andra vill jag klargöra följande
Vad jag skriver i den här bloggen är endast mina åsikter. De är visserligen baserade på flera års erfarenhet av psykisk ohälsa (ångest, depression, social fobi), en massa böcker jag läst i ämnet, flera års terapi i olika former, andra människors berättelser som jag fått till mig och även mycket från mina kunskaper i beteendevetenskap. Jag ser mig själv som ett studieobjekt i hur människor formar sin identitet i ett samspel mellan sig själva och omgivningen. Med detta sagt kommer jag aldrig att försöka övertyga någon att tycka som jag eller hävda att min sanning är den enda rätta sanningen. Alla har rätt till sina egna tolkningar, jag delar bara med mig av mina.
För det tredje - till dig som precis fått en psykiatrisk diagnos
Bara för att en läkare har gjort en utredning på dig och tyckt att dina känslor/beteenden/symptom på psykisk ohälsa passar in i en diagnos, så betyder det inte att du är "sjukare" än du var innan du fick diagnosen. En diagnos är bara ett samlingsbegrepp för ett visst beteendemönster. En psykiatrisk diagnos behöver inte vara en livstidsdom, men den kan vara till hjälp när du söker behandling. När du inte längre upplever de symptom som "krävs" för diagnosen, så har du den inte längre. Diagnoserna är frukter av vår tid och det samhällsklimat som råder. Lita på att du själv vet vad som är bäst för dig och låt ingen köra över dig.
För det fjärde vill jag diskutera sjukdomsbegreppet
I vissa fall är det säkert legitimt att tala om psykisk sjukdom. När man mår på ett sätt som blir handikappande i ens vardag ligger det väl nära till hands. Men här vill jag bara säga att hur dåligt jag än mått, när jag legat i fosterställning och svettats och skakat av ångest, eller när jag legat apatisk i sängen dag efter dag helt utan energi - så har jag aldrig sett det som att jag varit sjuk. Hur jag har mått har varit en konsekvens av hur jag levt och saker jag varit med om, och min kropp har hanterat det på det enda sätt den kunnat. Istället för att fokusera på så sjukdomsbegreppet tycker jag att det är otroligt viktigt att se människor som friska, fast kanske då med "sjukliga" reaktioner. Jag är idag mycket tacksam för alla de insikter och lärdomar jag fått av att ha mått som jag har mått. Det har varit en smärtsam men samtidigt spännade resa!
För det femte vill jag uttrycka min åsikt om medicinering av psykisk ohälsa
Det blir mer och mer standard att läkare ordinerar medicin till människor som mår dåligt. Enligt mig är detta endast att prickskjuta symptom, inte att bota orsaken. Och målet måste väl ändå vara att läka en människa i grunden? Gå till botten med varför den mår dåligt och hjälpa den att bearbeta det? I vissa fall är medicinering absolut nödvändigt, t ex när en människa är nära att ta livet av sig eftersom den inte längre står ut med den känslomässiga smärtan. Men spektrumet är mycket brett och jag är övertygad om att det sker en övermedicinering av människor som mår dåligt idag. Ett annat problem med medicinering är att jag tror att det får människor att fastna i en bild av sig själva som sjuka, istället för att se sig själva som modiga människor som möter och tar sig an sina livsutmaningar.
Slutligen vill jag tala om varför jag ser personer med psykisk ohälsa som starkare än andra
Jag menar inte det här på ett nedsättande vis mot "alla andra", utan det jag menar är det här: You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have. Alla människor kämpar med att få livet att gå ihop och bli som man vill. Det är ingen lätt match att hinna med familj, jobb, sig själv, träning, hobbys, att ta hand om sin hälsa och diverse vanlig vardagsadministration med handling, tvätt, disk, städning, betala räkningar m.m.. Lider man dessutom av psykisk ohälsa, och därför har svårt att stå ut med sina egna känslor, så känns livet lätt övermäktigt. Kroppen använder otroliga mängder energi för att känna och läka, och man känner sig ofta helt utmattad. Lider man av psykisk ohälsa och förutom det ska hantera alla de vanliga livsutmaningarna måste man vara otroligt stark! Glöm aldrig det! Ofta är utmaningen att orka leva vidare med de känslor man har fullt tillräcklig.
Godmorgonl! Inleder denna härliga morgon med en smoothie gjord av naturell yoghurt, blåbär, hallon och vaniljsocker. Fräscht! :)
Igår var jag hemma hos mamma och pappa. De bjöd på Biff Rydberg (lyxpyttipanna) och öl. Det var jättegott! Sen tittade vi på Burlesque, filmen med Christina Aguilera och Cher. Handlingen var ganska standard Hollywood-style: ung snygg tjej flyttar från småstaden till L.A. och börjar jobba som servitris på en burlesqueklubb, men blir sedan upptäckt som sångerska, förverkligar sin dröm och väljer efter lite intriger den bra killen på slutet. Det stora pluset med filmen tycker jag var dessa två fantastiska sångerskor och deras framträdanden.
Myckt gåshud blev det!
♥
Har själv gått runt här och sjungit nu på morgonen - Toni Braxtons "Unbreak my heart". Nu ska jag ut på en morgonpromenad i det fantastiska vädret (blå himmel, sol och sagolika frostträd).
Videon med världens vackraste Tyson Beckford. Varsågoda!
Något jag verkligen ÄLSKADE med Latinamerika var alla "patios", som innergårdar heter på spanska. Ute på gatorna var det ofta bullrigt och högljutt, men när man klev in på ett café eller i någons hem så väntade där inne en grönskande lugn oas, ofta med många vackra växter och fontäner. Det var så underbart att sitta där och dricka en färskpressad juice och lyssna på det porlande vattnet.
Tyvärr är det ju så i många svenska storstäder att en inte ser innergårdarna utifrån då de är helt omringade och instängda av hus och murar. Men ser man flygbilder över t.ex. Stockholm så blir man förvånad av all grönska!
Jag tänker att det är lite likadant med oss människor, att vi ofta har en hård fasad utåt, men att vi inom oss bär på en grönskande oas. Gäller bara att titta ur ett nytt perspektiv för att se det. ;)
Just nu är jag som ni kanske vet arbetssökande och jag söker främst jobb som informatör, kommunikatör och projektledare. Men det är en trög bransch just nu och det finns mycket annat som jag är bra på och skulle kunna tänka mig att jobba med.
Några möjliga Sofie-yrken:
författare
konstnär
sångerska
skribent
socionom/behandlingsterapeut
psykolog
coach
sjuksköterska
barnmorska
föreläsare
personalvetare
forskare
etnolog
utredare
turistguide
tolk
lärare
pedagog
inredare/feng shui-konsult
yoga-/mindfulnesslärare
socialt arbete
mänskliga rättigheter
layoutare
webbredaktör
Ja, listan kan göras mycket längre än så! Undrar vilken väg jag kommer att välja? Ska jag sadla om och plugga till något helt nytt? Känner att det skulle vara väldigt skönt att ha ett konkret och tydligt yrke, som t.ex. sjuksköterska.
Svenska Institutet för Sorgbearbetning erbjuder kurser, utbildningar och workshops med fokus på sorg. Jag har varit på två av deras gratis frukostföreläsningar i Stockholm förut - och vill verkligen rekommendera dem! Grundaren Anders Magnusson är fd missbrukare och bankrånare som varit nära att dö flera gånger, innan han valde en ny väg och började bearbeta sina sorger.
Lite kuriosa
En person som står mig mycket nära valde att söka hjälp för sitt missbruk efter att ha sett en av Anders föreläsningar. Och i höstas när jag gick hos min fantasitska coach Maria visade det sig att hon jobbat på institutet sommaren 2011 när jag beställde deras arbetsbok, och att det antagligen var hon som skickat boken till mig. :)
Nu ger insitutet en ny runda gratis föreläsningar! Läs mer här!
Min vän Maria Carlsson är feng shui konsult och har startat företaget X room. Hon har också utvecklat ett 2-veckorsprogram för total utrensning, städning och organisering av ditt hem. Idag börjar en ny omgång!
Under programmets gång får du varje dag ett nytt städuppdrag i din mailinbox, samt stöd, pepp och återkoppling från Maria själv via mail och telefon. Investering: 400 SEK.
Jag gick programmet i höstas och upplevde att mitt hem blev mycket luftigare och mer harmoniskt efteråt! I källaren rensade jag bort 12 av 15 kartonger...
Ikväll kom Ingrid hem till mig med sin sjukt söta och charmiga son Theo, 8 månader. Jag lärde känna Ingrid när jag bodde i Málaga för nio år sen och vi har hållt kontakten sen dess - det är jag så glad för! Idag satt vi i soffan och snackade om allt mellan himmel och jord, åt äppelpaj med gammaldags vaniljglass och sen gjorde jag en smoothie av yoghurt, blåbär, hallon och lite vaniljpulver. Mums!
Nu är det dags att sova och jag kommer garanterat att drömma fina drömmar efter att ha träffat min kille idag. :)
Det känns så trögt i Stockholm, på både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Plus att jag mer och mer börjat känna att stressen gått överstyr. Igår lekte jag med tanken att byta stad ett tag. Gick in på Hemnet och letade lite... och shit! I t.ex. Östersund kan jag få en villa på 120 kvm med en tomt på 2 000 kvm för 1,5 mille. Vad får man för det i Stockholm? En rutten minietta på Söder om man har tur?
Jag kanske borde prova något nytt... Det jag gillar med just Östersund är att det ligger så otroligt vackert vid Storsjön. Min dröm är ju att bo med utsikt över vattnet (precis som i Málaga i Spanien). Det ger mig lugn.
Var bor ni? Trivs ni där? Eller skulle ni vilja bo någon annanstans?
Ser på en dokumentär om Antony and the Johnsons och hans show, som beskrivs som "ett utforskande av identitet, könstillhörighet, förändring och frigörelse". I dokumentären intervjuas de transexuella /kvinnor/ som medverkar i föreställningen. Jag blir så imponerad och berörd av dem! Att de vågar sticka ut, att de vågar vara sanna. Det kräver MOD. En av dem berättade att hon under 80-talet förlorade sina 15 närmaste vänner i aids (!!!). Så otroligt tragiskt...
Imorgon ska jag träffa min älskade igen... Det är tufft att vara ifrån honom, men om en månad kommer han hem till mig igen. Jag är så glad att jag träffat honom. Vårat första år tillsammans har varit långt ifrån lätt... vi har tagit oss igenom många stora prövningar... men byggt en stark vänskap och växt med varandra i kärlek på vägen.
...hittar du i duschen på den lokala simhallen. Om du någonsin har komplex för någonting - get there ASAP. Så himla underbart att se hur kvinnor verkligen ser ut, bortom all retuschering!
Kommer ni ihåg tv-serien om Svarta Hingsten som gick på 90-talet? Jag minns att jag tittade mycket på den... Och så älskade jag ju hästar också.
När jag var liten bytte min familj hem en gång på semestern med en familj som hade en gård, där det fanns en häst som jag fick ta hand om. Det var verkligen Drömmen... Att få prova på att vara hästägare.
Jag började rida när jag var 6 år gammal och red tills jag var 16-17 år. Jag var skötare och medryttare och åkte på ridläger några somrar. Red bland annat en häst som hette Diana, som jag red cowboy-style. Sen tog andra intressen över, tyvärr. Jag saknar verkligen den mäktiga känslan jag får av att rida, samspelet mellan människa och djur, lugnet när jag står och sköter om en häst och friheten att galoppera fram över ett öppet fält. Hästar är verkligen magiska varelser.
"If you wanna believe in magic... in beauty... in friendship... and freedom... Believe in the Black Stallion."
Är det våren eller vad är det? Känner mig helt pirrig i hela kroppen idag! Längtar sååå efter värme och solen. Underbart. Det kan också ha att göra med att jag ska träffa min älskade imorgon... Min italiano pazzo.
Vi lever i en kategoriserings- och etikettskultur. Sammansättningar av mänskliga egenskaper och känslouttryck paketeras på ett strukturerat och proffsigt sätt i Diagnosfabriken, och får etiketten normal eller avvikande. De paket som har avvikande-etikett slussas vidare på bandet mot behandling. Målet är att de efter några varv i fabriken, slutligen också ska få en normal-etikett och levereras till återförsäljare över hela landet. Göra succé. Bli lönsam. Vara användbar och till nytta.
Till allas stora glädje.
Vi är produkter av vår tid, brukar det heta. Studerar man lite historia, folkkunskap eller beteendevetenskap så inser man snabbt att så har det alltid varit. Varje tid har sin unika måttstock som alla levande jämförs med vare sig de vill eller inte. Måttstocken kallas normen, det som anses vara normalt. Vad som är norm är inte alltid detsamma, utan förändras över tid. Det som ses som onormalt och förkastligt år 1790, är år 2027 högsta mode och eftersträvansvärt.
Det här med normen får man alltså ta med en nypa salt och med en stor dos sunt förnuft.
Jag läser Augustnominerade boken Pillret av journalisten Ingrid Carlberg. Det är en svindlande berättelse om framväxten av de olika psykiatriska diagnoser vi har idag (som depression och social fobi), om de ideologiska striderna kring vilka behandlingar som ska tillämpas samt läkemedelsföretagens kamp om pillermiljarderna. Det som snabbt står klart är att diagnoser är av människor skapade.
Människor med egna motiv.
Cirka 800 000 svenskar äter dagligen någon form av psykofarmaka, som läkemedel för psyket kallas. Det är nästan 10 procent av Sveriges befolkning. Eftersom långt ifrån alla som mår dåligt söker hjälp, och långt ifrån alla som sökt hjälp väljer att äta medicin, kan man utgå från att en betydande del av svenskarna just i detta nu inte är helt på topp. Vilken marknadsekonomiskt formad hjärna som helst kan lätt se vad det innebär: här finns en tydlig målgrupp. En målgrupp som förutom att vara medborgare som mår dåligt, även är en potentiell konsumentgrupp. En möjlighet till vinst.
Vi lever även i en tid där allt ska effektiviseras och förenklas så mycket som möjligt. Problem som uppstår ska helst vara lösta igår och eftersom tid är en bristvara väljer vi ofta den minst krävande lösningen.
Vi lever i ett quick fix-samhälle.
Om du söker hjälp för att du mår dåligt är det idag tyvärr mer troligt att läkaren du möter placerar in dig i ett diagnosfack, sätter en etikett i din panna och skriver ut ett recept med en effektiv och enkel lösning (som dessutom är lönsam för storföretagen), än att hen lägger huvudet på sned och med eftertryck frågar "Hur blev det så här?". Många vårdcentralläkare är väldresserade och tidspressade samhällsmedborgare som inte har mer än 15 minuter på sig att "bli klar med dig". Slussa dig vidare.
För att få en psykiatrisk diagnos måste patienten uppvisa ett visst antal symptom, som även ska ha funnits under en viss tid. När patienten inte längre uppvisar symptomen, har hen inte längre diagnosen. Symptomen är oftast är helt naturliga reaktioner på olika påfrestningar i livet, som med tid, omtanke och vissa livsstilsförändringar skulle ha läkts. Men tid är en bristvara. Mediciner lägger effektivt locket på jobbiga känslor, och i statistiken blir en "sjuk" snabbt en "frisk". En normal. En lönsam medborgare som återigen kan bidra.
Diagnosfabriken har gjort sitt jobb.
Reinfeldt och company applåderar. Färre sjukskrivningar, fler i arbete. Bättre fart på ekonomin.
Men alla känslor som ligger kvar där i magen och hjärtat då? Alla sorger, förluster och besvikelser. Alla själsliga sår, vad händer med dem? Jo, precis som farligt avfall, grävs de ner under jorden där de blir liggande obearbetade i åratal eller för evigt.
För det är så vi löser våra problem på 2000-talet.
Diagnosfabriken har gjort sitt jobb. Men vad blev produkten? En hel och frisk människa? Eller ett halvfabrikat med skinande och tilltalande utsida, men en insida som sprider föroreningar och bäddar för katastrof?
Jag frågar mig: var finns det långsiktiga tänkandet?
För vi har väl inte gett upp på jorden än, hoppas jag.
Text: Sofie Karlström, journalist och etnolog med stort intresse för psykisk ohälsa.
På tal om att sätta upp mål och visualisera sin framtid... så tycker jag att det här blogginlägget av Ninna är ett superbra exempel på det. Här har ni en tjej som vet vad hon vill.
Här kommer ett inlägg från mobilen. Ligger i min systers gamla säng hos mamma och pappa. Fick åka in till akuten nyss pga extremt magont. Kunde inte andas ordentligt. Trots allt jag gått igenom de sista åren har jag fysiskt varit i princip helt skonad från sjukdomar. Men magen har jag känt av i flera år, och de sista veckorna har det blivit sämre... Det är antagligen magkatarr eller magsår. Inte konstigt med tanke på all stress och oro. Hoppas på att få ordning på det nu i alla fall.
Förutom det funderar jag på var min gräns går för vad som är för privat att blogga om. En del av mig skulle vilja avslöja mer om vad som pågått/pågår i mitt liv för att kunna ge en ännu bättre bild av hur allt hänger ihop med livsomständigheter och psykisk ohälsa. Vi får se.
Puss så länge!
Under tiden då jag arbetade med språkresor lärde jag mig massor om olika platser i världen. En plats som jag verkligen fick upp ögonen för var Taormina, en stad som ligger på ön Sicilien i södra Italien. Jag hade en hel del kontakt med en tjej som åkt till Taormina på en språkkurs och sedan blivit kvar, blivit tillsammans med en italienare och fått jobb på ett yogacenter. Jag blev så inspirerad av henne! Läs hennes reseberättelse här.
Så nu när det går trögt med jobbsökandet, har jag börjat fundera på en språkkurs... :)
Ni som läser den här bloggen, jag undrar, vad har hjälpt er? Vad har fått er att komma vidare med er själva? Det kan vara allt ifrån olika insikter, behandlingar, livsstilsförändringar, personer, kost, träning... Dela gärna med er!
Vissa saker behöver människor prata om. Precis som vi behöver storstäda i våra hem med jämna mellanrum, behöver vi rensa ur i våra relationer. Få sagt det som behöver bli sagt.
Det är en typisk surdeg, någonting vi ofta drar ut på in i det längsta. Vi förnekar behovet av att prata ut för att det tar emot. Att prata ut kräver mycket mod, och kan leda till att känslor av skuld och skam kommer fram i ljuset.
Ibland är det först efter att den vi behövt prata med gått bort, som vi vaknar till och då drabbas av en förskräcklig ångest över det som aldrig blev sagt.
Vi behöver prata. Det finns saker som behöver bli sagda.
Ord är magi. Ord kan läka oss något enormt. Våra egna och andras.
Tyra Sjöstedtär en av Sveriges mest lästa bloggare, fd egen företagare och modell, som bestämde sig för att flytta ut på landet och driva ett stall. Kan verkligen rekommendera det här inläggetom att göra en helomvändning i livet och börja prioritera sin egen hälsa framför yttre framgång.
"Psykisk ohälsa har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Nästan fyra av tio sjukskrivna har den diagnosen och det är framför allt bland kvinnor mitt i livet som den psykiska ohälsan ökat kraftigt. Försäkringskassan ska nu snabbutreda orsakerna samtidigt som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) öppnar för en satsning på företagshälsovården."
Denna artikel publicerades i Svenska Dagbladet för några dagar sen. I artikeln finns statistik på den stora ökningen sjukskrivningar pga psykisk ohälsa. Dessutom finns en kritik bland riksdagspartierna mot att regeringen inte satsat tillräckligt på det förebyggande hälsoarbetet och en fungerande företagshälsovård.
Jag har alltid haft en rik fantasi och en stark längtan efter att uppfylla mina drömmar. När jag var yngre handlade de flesta av mina drömmar om att resa, att uppleva andra sätt att leva och att hitta hem någonstans därute i den stora världen. För jag kände mig säker på att hemma inte var här i Jordbro, Stockholm.
Så under årens lopp har jag rest en hel del. Som 18-åring gjorde jag en långresa i USA genom ett skolprojekt. Jag upplevde filmiska New York med alla skyskrapor, gula taxis och deli-restauranter. Jag besökte ett high school med gängproblematik där jag ombads ta av scarfen jag hade runt halsen på grund av "the risk of shoking". Jag bodde hemma hos en familj med en dotter i min ålder i Winona, Minnesota och hade barbecues, kollade på american football-matcher och shoppade loss i deras "malls". Jag knallade över Golden Gate-bron och besökte gaykvarteret Castro i ett blåsigt San Fransisco, och avslutade resan med att förbättra brännan inför studenten på Key West, Florida.
Året därpå reste jag med min pojkväns mamma och syster till Etiopien - deras hemland. Min kille stannade i Sverige eftersom han inte ville halka efter med sina ekonomistudier. Under två omskakande månader bodde jag med hans familj på gården där han växt upp, var brudtärna på hans mosters bröllop med cirka 600 gäster, följde med på bröllopsresan som gick söderut till de heliga vattenkällorna i Sodere och besökte rastafaristaden Shashamene. Jag reste norrut från huvudstaden Addis Abeba, och upplevde de gamla klostrena på små öar i Tanasjön där tiden tycktes stå stilla och pilgrimsmålet Lalibela i norr med sina kyrkor huggna ur berget på 1100-talet. Under tiden i Etiopien bevittnade jag smärtsam fattigdom och svår sjukdom. Det var inte ovanligt att människor utan armar eller ben krälade fram på gatorna med avskurna bildäck på händer och knän som skydd. Eller att desperata mödrar kom fram till mig och bad mig ta med mig deras bebisar dit jag kom från. Men i Etiopien upplevde jag också en rikedom som jag aldrig upplevt någon annanstans. En rikedom som fanns i människors hjärtan och i deras tro. Den rikedomen påverkade mig starkt och den bär jag med mig än idag.
Några månader efter Etiopienresan gav jag mig som 19-åring av för att söka lyckan i Spanien. Under en termin läste jag spanska på Málaga Universitet, lärde känna nya vänner och en ny kultur som jag snabbt kom att älska. Jag njöt av närheten till havet och till bergen, och av det sprudlande livet i staden som aldrig tycktes sova.
Åren efter det blev det många resor tillbaka till Spanien, och när jag var 23 år gav jag mig av på mitt livs största äventyr - jag skulle resa runt i Latinamerika på obestämd tid och försörja mig som journalist. Och jag lyckades! Jag levde för dagen som en riktig nomad, allt var möjligt och jag kände mig fri som en fågel.
Som 25-åring åkte jag tillbaka till Latinamerika och Nicaragua för att jobba som journalist på uppdrag av en svensk hjälporganisation. Tiden i Nicaragua blev en tuff prövning. Jag kraschade totalt både psykiskt och fysiskt och återvände till Sverige.
När jag blev sjuk och tvingades lägga all energi jag hade på att tillfriskna, så tappade saker omkring mig sin betydelse. Pengar, utseende, karriär, och till och med vänner... När jag mådde som sämst fick jag tunnelseende och kunde inte finnas där för någon annan än mig själv. Det enda jag kunde fokusera på var att överleva.
De senaste 2,5 åren har handlat om att bygga upp mig själv. Min högsta dröm är att känna mig hel igen. Jag är på god väg, men det är svårt att försonas med att livet inte alls blivit vad jag hoppats på och drömt om. Jag har inte flyttat utomlands, utan är tillbaka i förorten där jag bott hela mitt liv. Jag har inte en lysande karriär, utan är arbetslös. Där jag för några år sen la flera tusen kronor i månaden på hår, pedikyr, kläder, accessoarer och smink, bryr jag mig knappt ett dugg om sånt längre och har sålt de flesta av mina kläder på loppis. Stora förändringar, men förändringar jag kan vara glad och tacksam för eftersom de lärt mig viktiga saker om livet.
Min väg har ändrats och jag vet inte riktigt var jag är på väg. Det känns förvirrande och påfrestande, men jag känner i mitt hjärta att jag är på rätt väg. Jag tar hand om mig själv. Jag lär mig att älska mig själv, och att vara sann. Och det är för mig mer värdefullt än någonting annat.
Jag vinner mig själv.
Jag kommer att hitta rätt.
När jag är hel och mår bra i mig själv kommer jag att vara en bättre vän, flickvän, familjemedlem... och en dag kanske även fru och mor.
Och alla platser jag besökt och människorna jag träffat finns med mig som en rik mosaik som är så vacker att titta på...
Vad underbart det känns att vinna sig själv!!! Bit för bit tar jag tillbaka och bygger upp. Mer och mer använder jag min nya medvetenhet och alla mina insikter för att skapa mitt Drömliv. Varje motgång blir en ny chans för mig att använda mina kunskaper i handling och välja konstruktivt. Jag älskar när jag litar på mina känslor, agerar på dem och får ett positivt resultat. Jag älskar när jag vågar.
Jag trodde att jag var smart. Att mitt beslut att sluta lita på människors vackra ord och löften skulle skydda mig. Att mitt beslut att sluta dela med mig av mitt hjärtas ord var ett straff mot dem som sårat mig. Men jag hade fel. Jag blev inte skyddad - jag blev utelämnad till mig själv. Och ingen straffades av min tystnad - det var jag själv som blev straffad. En dag vaknade jag upp och insåg att jag marginaliserat mig själv i mitt eget liv. Att jag spelat så många roller att jag inte kom ihåg vem jag egentligen var. Eftersom jag dolt mitt sanna jag hade människorna omkring mig vant sig vid min fasad. Så när jag återigen började tala med min sanna röst kände de inte igen mig. Om jag bara insett konsekvenserna av mina val...
Imorgon får jag äntligen träffa mitt hjärta! Under den här tiden vi har varit ifrån varandra har jag insett mer och mer hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag vill ha honom i mitt liv. Han lär mig så mycket, han hjälper mig att bli starkare i mig själv, han stöttar mig i allt jag gör och han får mig att skratta som ingen annan... Han är ett enda stort hjärta av guld. Ti amo il mio italiano pazzo.
Jag har haft en del bloggar i mina dar. De flesta har levt i några månader och sedan runnit ut i sanden. Den sista rann ut för några år sen. Den här gången hoppas jag att jag kommer att vara mer ihärdig. Jag tror att jag kommer att vara det, för den här gången känner jag att jag har ett MISSION.
Jag vill vara med och skapa revolution!
En revolution (omvälvning, latin för återgång, ett helt varv runt, "re voltere", jmf "revolver") är en snabb förändring, man kan också säga att det är en fullständig omdaning av ett lands politiska, ekonomiska och/eller sociala system. (Källa: wikipedia.se)
Ja, jag sa det - REVOLUTION! Vi ska inte underskatta vår förmåga.
Jag har en stark övertygelse om att vårt samhälle - och värld - behöver en stor omställning. Inifrån och ut. Det är en omställning som börjar på individnivå, för att sedan sprida sig till familjenivå, samhällsnivå och slutligen global nivå. Det är en omställning som handlar om att börja agera mer utifrån kärlek och omtanke, istället för girighet, otillräcklighet och egoism.
Vi behöver vakna upp ur vår konsumtionshets och inse att vi redan är och har allt som vi behöver. Att vi blir grovt jävla mindfucked av storföretagens reklam. Att vi varje gång vi knappar in koden till våra betalkort väljer våra makthavare.
Om den hysteriska och blinda jakten på tillväxt fortsätter i denna takt kommer vi att gå under. Det kan låta som skrämselpropaganda, men det är bara vanligt sunt förnuft. Vi har alla fakta.
Titta på sjukskrivningarna. De är inte på väg åt rätt håll. Titta på rasismen som växer och gror. Titta på våra barn som får allt svårare att koncentrera sig och mår allt sämre. Titta på naturen, hur vi förstör den. Titta på ekonomin, som inte är i balans.
Det är dags att börja förändra.
Här och nu.
Vi lever i en galen värld. De som styr är till stor del korrupta - och inte nog med det. De som ska vara våra förebilder löser konflikter med vapen och våld! Våra egna ledare är mördare! Och vi är så vana vid det att vi tycker att det är normalt. Att vi inte kan tänka oss en värld som är på ett annat sätt.
Vi ser oss omkring och bevittnar misshandel, förtryck, våldtäkter... Jag frågar mig: Skulle en individ som mår bra och är i kontakt med sitt innersta (som är kärlek) misshandla, förtrycka och våldta?
Mitt svar är nej.
Det är människor med oläkta sår som gör sånt. Människor som har ont, som kräver hämnd, som behöver straffa andra för att må lite bättre själva. Det är människor som inte tycker om sig själva som gör sånt!
Fråga människor som gjort stora konstruktiva förändringar i sina liv vad som var vändpunkten. Människor som lämnat kriminalitet, drogmissbruk, destruktiva förhållanden, självskadebeteenden... Vad hände?
De slutade känna sig värdelösa.
Min övertygelse är, att den dagen varenda människa på denna jord får lära sig av sunda förebilder att älska sig själv, att älska sin nästa, att älska sin omgivning och naturen, den dagen kommer det inte finnas mer våld, det kommer inte att finnas fler krig.
Vi kommer att leva i en värld där medkänslan finns ständigt närvarande. En värld där vi spar på våra resurser. En sund och frisk värld. En respektfull värld.
Med det inte sagt att människan kommer att vara fri från mörker.
Mörket är en del av människan precis som natten är en del av dygnet, och vintern en del av året. Ofrånkomligt. Men vi kan lära oss att inte låta mörkret styra oss. Vi kan lära oss att inte agera i mörkret. Och hur gör vi det?
Vi måste bli medvetna om oss själva.
Medvetenhet.
Det tror jag är nyckeln till vår nya värld.
Den värld som jag ser fram emot att leva i.
Är ni med mig?
♥
Låt oss börja med oss själva. Låt oss göra allt i vår makt för att bli hela människor, för att inte bidra mer till mörkret i vår värld. Låt oss göra det för oss själva, men också för våra nära och kära, och kommande generationer. Låt oss välja att agera i kärlek. Här börjar förändringen. Här och nu.
Hittade en intressant blogg idag som heter "Empati och kärlek". Den skrivs av Evalotta Stiernholm, teolog och existentiell coach, och handlar om "att skapa en kärleksfull relation till sig själv, om högkänslighet, andlighet, mänsklighet och existentiella djup."
Det här inläggetom nedfrysta känslor som tinar när tiden är inne för att bearbetas tyckte jag var klockrent.
Trots att Tove Lundin hela tiden sökte hjälp i vården, var det länge ingen som förstod att hon var allvarligt psykiskt sjuk. De lyssnade inte på henne, säger Tove. Nu har hon skrivit en bok med tips till andra.
Tove Lundin var 27 år när hon blev sjuk. Det tog ungefär ett år innan hon fick diagnosen, bipolär sjukdom.
Under det året mådde hon fruktansvärt dåligt, och hon sökte hjälp hos vården gång på gång utan att någon förstod hur sjuk hon var.
Jag var nyss på vårdcentralen och lämnade blodprov för att kolla mina järnnivåer. Fick nämligen veta i oktober att mina järndepåer var "helt uttömda". Då hade jag ändå varit där en månad innan för att testa mig för just det, och fått höra att allt såg bra ut.
Visade sig nu när jag började ställa frågor att de inte kollat järnet första gången, utan bara blodvärdet, "för det brukar räcka". TUR att jag stod på mig och kom tillbaka. ILLA att de ljög för mig första gången när de sa att de kollade järnvärdena fast de inte gjorde det. Min misstro mot läkare bara växer... Suck.
I vilket fall som helst har jag ätit järntillskott de senaste månaderna och krypningarna i benen som höll mig vaken om nätterna är nästan helt borta nu, det hänger tydligen ihop. Så nu hoppas jag att mina nivåer är bättre.
Sköterskan som tog mitt blodprov idag hette Maria och var supergullig och rolig. Jag frågade ut henne lite om hennes yrke och om det inte var svårt att lära sig ta blodprov i början.
- Jo, helt lätt var det ju inte, sa hon. Vi fick börja med att prova på en armprotes med små plaströr som man skulle sticka i, och sen fick vi öva på varandra. Och när det kommer praktikanter hit så prövar de på oss.
Jag berättade för henne att min dröm som liten var att bli barnmorska, eller "jordemor" som det så fint heter på norska. Hon sa direkt att hon trodde att jag skulle passa jättebra som det. Sötnos.
Har fler omkring mig som tycker att jag ska sadla om från journalist/informatör till sjuksköterska/barnmorska. Vi får väl se hur det blir...
Det är aldrig försent att byta riktning.
♥
Lite roligt att de fortfarande delar ut bokmärken till barn. :)
Jag tycker att hår ofta är symboliskt för förändring och olika frisyrer kan säga en del om personen som bär dem. För egen del var jag länge tjejen med långt, glansigt mörkbrunt hår. Förutom en tidstypisk page när jag gick i sjuan, har mitt hår oftast varit långt.
När jag var i Nicaragua 2010 hade jag färgat håret svart, och det nådde en bit nedanför brösten. Men under den sista månaden där så gjorde jag en "Britney" och gick i frustration och protest mot de kvinnoideal som rådde där loss med kökssaxen och klippte av det (säkert 4 dm). Lite i samband med mitt personliga, inre breakdown. Jag ville desperat bli av med det gamla.
Åter i Sverige var jag inte längre rädd att ändra frisyr och under de senaste åren har det varit rött, svart, brunt, guldorgange, mohawk och Victoria Beckham-page, bland annat. Just nu håller jag på att spara ut det igen och det är nåt mellanting... Känner mig lite vingklippt, men det är början på nåt nytt!
Kom precis hem från mötet med min självhjälpsgrupp. Den är så bra och fin. Det var en tjej där som mådde jättedåligt idag. Alltså nu snackar vi jag-kanske-tar-livet-av-mig-imorgon-dåligt. Hennes delning påminde mig om var jag var för drygt två år sen, med panikångest och djup depression. Och hur långt därifrån jag är i dag.
Efter mötet gav jag henne en lång, lång kram och sa: "Håll ut. Det kommer att bli bra även om det inte känns så just nu. Håll ut. Det kommer inte alltid att vara så här". Det kändes som att jag sa det lika mycket till henne, som till mig själv för två år sen.
Med tårarna rinnande sa hon: "Jag vill inte dö, jag vet bara inte hur länge till jag orkar leva så här. Men jag har hopp... eller i alla fall en längtan efter hopp."
Så kan det vara. En längtan efter hopp kan vara det som håller oss kvar i livet.
Jag har alltid älskat att resa och uppleva nya platser. För mig finns det något helt magiskt och oslagbart med det. När jag var 19 år bestämde jag mig helt spontant för att åka iväg på en fyra månaders språkkurs i Málaga i södra Spanien. Det har jag inte ångrat en sekund. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet... Språket, klimatet, tiderna, siestan, sangrian, vinet, paellan, det sociala livet, Almodóvarfilmerna, Penélope Cruz, de billiga, snygga kläderna och flamencomusiken är bara några av alla de saker jag älskar med Spanien!
Jag har nu varit i Spanien över 15 gånger. Förutom Málaga har jag varit en hel del i Madrid och Barcelona, samt Cádiz, Valencia, Alicante, Nerja, Granada och hela Costa del Sol. År 2011-2012 var jag ansvarig för alla spanska skolor på ett språkkursföretag i Stockholm. Så undrar ni något om Spanien kan jag alltså vara rätt person att fråga. ;)
Min absoluta favoritplats i Spanien är området Pedregalejo som ligger längs med havet öster om Málaga centrum. Här finns en riktigt mysig och bohemisk strandpromenad med barer, caféer och seafood-restauranter, och hus i alla möjliga glada färger. Solnedgångarna här är så vackra att jag inte finner ord... Jag älskar lugnet jag känner när jag sitter på min favoritpir i den varma skymningen och blickar ut över havet och alla lampor som strålar längst med kusten.
Jag och Veronica tog en paus i jobbsökande och skrivande och gick en promenad ner till vattnet. Det var så vackert! Solen höll på att gå ner och allt skimrade i rosa. Frisk luft och kramknarrig snö. Vinter när den är som bäst.
...från Awakening Women Institutes hemsida (läs mer här). I like this shit! Feminister och genusmedvetna (mig själv inräknad) varnas då det talas om "den kvinnliga essensen", men jag tycker att det ligger mycket i det här. Vi kvinnor behöver minska konkurrensen och förstärka systerskapet mellan oss.
The Sisterhood Manifesto
- I commit to be honest and straight with you - I commit to take responsibility for my self - I will ask for support when I need it - I will ask for alone time when I need it, and it means nothing personal to you - I will not try to fix you - I will listen to you - I will keep what you share confidential and not gossip about it - I will not speak negatively about you to others - I will celebrate your unique beauty and gifts - I will not hold myself back to fit in and I will support you in doing the same
Awakening Women Institute har en hemsida och en blogg där det publiceras en hel del vackra, tröstande och kloka texter. Grundaren Chameli Ardagh från Norge beskrivs som "a leading pioneer in contemporary feminine spirituality". I sina föreläsningar använder hon ofta antika myter som symboler för de utmaningar vi ställs inför idag och hur vi kan bemöta dem.
Just texten "Do you remember your song?" tycker jag har ett väldigt fint buskap, trots att jag är kritisk mot att det afrikanska ofta får symbolisera det primitiva, naturliga och ursprungliga på ett kolonialt sätt i västvärlden.
Texten handlar om ett kärleksfullt sätt att få människor att hitta tillbaka till sig själva.
Soft start på veckan. Sitter i soffan hos en kompis i Huvudsta, äter blåbärsmuffins och ska söka jobb. Min kära vän är författare på deltid och jobbar just nu på en låttext till en jazzsångerska. Hon är så duktig! Vi lyssnar på hennes Spotify-fynd, r&b-sångaren Robert Glasper (hans låt med Erykah Badu är grym!) och har det allmänt mysigt.
Förra veckan var turbulent på relationsfronten och handlade mycket om att våga vara ärlig, sätta gränser och lösa konflikter. Både i en vänskap, med en familjemedlem och i mitt förhållande. Jag är glad att jag kommit så långt i att överhuvudtaget kunna veta vad jag känner, och sen kunna kommunicera det till någon annan. Det är en sån lättnad och styrka!
I lördags eftermiddag la jag mig som ni vet i badet för att bara rå om mig själv. Messade två vänner att jag var ett vrak - varpå de kom och räddade mig! Så himla uppskattat. En av dem har precis tagit körkort och de hade lånat en bil. Så jag fick uppleva hennes jungfrufärd plus en riktig myskväll med god middag (aubergine- och tomatpytt med ris), Melodifestivalen och QX-galan hemma hos dem.
Sen har jag hängt här hela helgen. Igår blev det sushilunch, en riktigt saftig morotskaka till fikat och krämig tomatsoppa med vitlöksbröd till middag. Kvällen avslutades med feel good filmen Easy A, kan rekommendera den. Top notch räddning. Är så glad att jag har sånna vänner.
Sökte ett jobb igår som har med psykisk hälsa att göra, som jag verkligen vill ha! Så håll tummarna för mig. ;)
En dag i taget, det viktigaste först. Du kan inte andas för imorgon nu - du kan bara andas precis här och nu, en lagom dos i taget. Det är det som är så himla bra med andning när en vill öva sig i medveten närvaro. Fokusera på andningen och kom tillbaka till nuet. Släpp tankarna på igår och imorgon.
Oavsett hur stora utmaningar och påfrestningar vi har i våra liv, så kan vi inte befinna oss någon annanstans än där vi just nu befinner oss. Vi kan inte göra något annat än att hantera just den här situationen. Och ju mer vi är närvarande här och nu, desto bättre kan vi hantera saker.
Ibland vill vi att allt ska gå mycket fortare än vad det gör. Ibland vill vi bläddra fram flera kapitel på en gång, fram till den där framtiden då saker är annorlunda.
Men det finns bara ett sätt att ta sig dit - och det är ord för ord. Andetag för andetag.
Det är okej, livet är inte perfekt. Men det kan vara fantastiskt ändå!
All heder åt positivt tänkande och hurtiga personlig-utveckling-affirmationer. "Det är inte hur man har det, utan hur man tar det" osv. Jag älskar ju sånt, det har hjälpt mig mycket, men ibland... ibland så känns det bara så ihåligt och verklighetsfrånvänt.
Då känner jag bara "Fuck you och era perfekta jävla sönderyogade leenden! FUCK YOU!!!". Så jävla skönt att bara ge dem fingret (i tanken åtminstone). Klarar inte av skitnödigt "perfekta" människor. Jag vill bara ruska om dem och be dem skrika ut sin frustration, be dem bryta ihop och vråla med snor rinnandes från näsan hur jävla förbannat trötta de är på att behöva vara så jävla kloka, mogna, starka och korrekta hela jävla tiden.
För så känner jag, titt som tätt...
Vi kan inte blunda för vad det innebär att vara människa. Vi kan inte förneka känslor hos oss själva som är mänskliga. Det är där jag tror många sökande människor hamnar fel och börjar må dåligt av all positivitet, istället för bra.
Som idag till exempel. Idag har jag en sån där dag när svåra, avgörande beslut som jag måste ta gör ont i magen, bröstet, hjärtat och huvudet - ja, fan överallt gör det ont... och jag har gråtit tills det smakar barndom i munnen. Hjärnan säger "gå" och hjärtat säger "stanna", de sliter i varsin arm och jag känner att jag snart går itu.
För jag vill inte lämna. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte behöva vara så där äckligt stark igen.
Det här är också vad det innebär att vara människa, och jag förespråkar att vara människa, med allt vad det innebär... för det känns sunt. Sunt och rätt. Och modigt.
♥
Nu ska jag ta ett långt varmt bad och ta hand om mig själv bättre än någon annan någonsin skulle kunna ta hand om mig, för att det är mitt jobb. Jag ska hålla om mig själv, säga att allt jag känner är okej, att jag är en riktig kämpe och jag ska vara stolt över mig själv bara för det faktum att jag finns till.
Det blev ett litet musikmaraton här på fredagskvällen... Alla de här låtarna har betytt mycket för mig på olika sätt. Hoppas att låtarna kan ge er något också! Den här av Marie Fredriksson minns jag till exempel att jag lyssnade mycket på när jag mådde som sämst, jag tyckte att den beskrev det jag kände så väl, och det var skönt. Musik är medicin för en känslomänniska som jag.
Har ni några låtar som ger er extra styrka och glädje?
Den här fantastiska låten av Lisa Nilsson hörde jag första gången i Nicaragua. Jag och Gizela låg hemma i sängen i bunkern, det ösregnade utanför och livet var allmänt utsatt. Då satte hon på den här låten, och jag blev helt tagen. Vilken känsla, vilken text, vilken inlevelse... Big up Lisa!
Ibland upplever jag konflikter inom mig själv (i mitt ego). Konflikter mellan olika delar av mig själv som samhället har lärt mig inte hör ihop. Jag tror att jag måste välja, och jag känner sorg över de delar jag får för mig att jag måste släppa.
För i mig finns både en förortstjej som pratar miljonsvenska och en akademiker som med lätthet formulerar sig på forskarsvenska. I mig finns både afrikanskt, spanskt, latinskt, amerikanskt och svenskt. I mig finns både en andlig miljövän och en som älskar ny teknik. I mig finns både hippien och karriärmänniskan. Både naturbarnet och hon som älskar smink, smycken, kläder och att testa olika frisyrer. I mig finns både äventyrerskan som värderar frihet över allt annat, och rutinmänniskan som föredrar trygghet. I mig finns både feministen och hon som älskar att känna sig kvinnlig (på det där vanliga stereotypa könrollssättet). I mig finns både själen och människan.
Vi lär oss att kategorisera oss själva och de omkring oss. "Han är en sån", "hon är en sån", "jag är en sån"... Men det inte är sant. Jag vet att livet inte är antingen eller, utan både och.
Jag tror inte på kategorisering av mig själv och andra. Jag väljer att tillåta mig själv vara allt. Att spela alla roller, att testa alla uttryck jag känner för.
Jag älskar Dr. Wayne Dyer! Han verkligen ooosar av visdom, kärlek och livsmod. Han innehar tredje plats på Watkins lista över världens 100 mest inflytelserika spirituella tänkare, efter Eckhart Tolle och Dalai Lama. Som tur är har jag en partner som också älskar Wayne. Vi brukar säga att Wayne Dyer, Paulo Coehlo och Bob Marley är våra husgudar (bara män, jag vet - feministen i mig är inte helt nöjd).
Jag kan varmt rekommendera filmen The Shift med Dr. Wayne Dyer. Det är en av de starkaste filmerna jag någonsin sett. Den gav både mig, min partner och andra vänner som sett den, underbara insikter och inspiration.
Världens 10 mest inflytelserika spirituella tänkare (Watkin's List)
Eckhart Tolle
Dalai Lama
Dr. Wayne Dyer
Thich Nhat Hanh
Deepak Chopra
Louise Hay
Paulo Coelho
Opera Winfrey
Ken Wilber
Rhonda Byrne
♥
PS. Filmklippet har inte världens bästa kvalité, hoppas ni har överseende med det!
Att verkligen prata ut och säga precis allt man hade på hjärtat ända till punkt... och dessutom bli förstådd, förlåten och extra mycket älskad tillbaka efteråt. Det måste vara en av de bästa känslorna i världen. Vilken lättnad. Vilken jävla lättnad!
Hösten 2008 lämnade jag arbete, familj och vänner i Sverige och gav mig av (i princip utan pengar) till Centralamerika för att uppfylla min dröm: att resa runt på obestämd tid i Latinolandet. Jag vågade språnget, jag slängde mig ut i världen och allt löste sig på vägen. Jag upplevde ett riktigt äventyr.
Den här fina koppen har jag fått skickad till mig i Sverige från min vän Rafa i Guatemala. Han har designat den själv med ett foto från staden Antigua, där vi lärde känna varandra. Rafa hade "Todo es posible" som motto - allt är möjligt. Han gav ett bokmärke till mig då med den texten som jag fortfarande har kvar, och nu den här koppen.
Den är en av mina käraste ägodelar, för den symboliserar så mycktet av min resa och även kärlek och omtänksamhet från vänner.
Perfekt start på dagen.
Allt är möjligt!
♥
Haciendo alfombras. Färgglada gatumattor inför påskfirandet.
Procession vid påsken.
Typiskt Antigua. Kullerstensgata med vulkaner och tuktuk.
Igår gjorde jag en helnaturlig ansiktsskrubb av olivolja och socker. Var hur bra som helst! Jag har väldigt torr hud, så det var inget problem att bara skölja med vatten och torka av ansiktet med en handduk efteråt.
"Forskare vid Linköping och Lunds universitet har studerat självskadebeteende och självmordsförsök hos 3 000 tonåringar i nionde klass. 38 % av ungdomarna hade gjort en självskadande handling utan avsikt att dö. 0,9 % hade gjort självmordsförsök och 5,7 % hade utfört både självmordsförsök och självskadande handlingar. Dessa grupper hade signifikant fler svåra livshändelser och traumasymtom än ungdomarna som utfört icke suicidala självskadehandlingar."
Texten kommer från en artikel i tidningen Psykisk Hälsa (läs artikeln här). Förutom att det är otroligt sorgligt att en så stor mängd ungdomar skadar sig och försöker avsluta sina liv, så fastnar jag på en mening i den här texten.
"Dessa grupper hade signifikant fler svåra livshändelser och traumasymtom..."
Det här är viktigt att komma ihåg, och det bekräftar min tes: psykisk ohälsa och sjukdom är ingenting som uppstår fritt från sammanhang, och bör därför inte behandlas fritt från sitt sammanhang heller. Psykisk ohälsa är inget som bör medicineras på samma sätt som t.ex. en infektion.
Att medicinera en ung människas ångest och depression, när orsaken till symptomen ligger i miljö, levnadsförhållanden, tidigare trauman och påfrestningar är absurt och trångsynt.
Att medicinera en människa som mår som den gör pga att den varit eller är med om sexuella övergrepp, misshandel eller stor sorg, känns väldigt fel för mig.
Medicin kan vara en kortsiktig nödinsats i ett akut skede, men jag hoppas att behandling av psykisk ohälsa skiftar från individfokus till helhetsperspektiv. För att få till ett långsiktigt tillfrisknande måste både kropp, själ, psyke, miljö och för patienten betydande relationer läkas.
Jag hoppas också att det finns forskare och politiker som lyfter blicken från symptomen och undersöker hur vi kan påverka orsakerna till att samhället, och människors mående, ser ut som de gör.
Själv tror jag att orsaken till destruktivt och våldsamt beteende är grundkänslorna "Jag är inte älskad", "Jag är inte accepterad", "Jag är inte sedd" och "Jag är inte värdefull". Det är DÄR jag tror att vi måste lägga krutet för att få till en större ändring i samhället. Vi måste lära människor att älska sig själva! Vi är alla bara små barn innerst inne.
Den här mycket trösterika texten är hämtad ur boken Någonting bättre är redan på väg av Maria Scherer. Den hjälpte mig mycket en gång i tiden, så jag ville dela den med er.
~
En syster utan namn och utan ansikte. En syster som du ofta förnekar eller inte låtsas om. En syster som du inte känner - men ändå känner så väl. Det går en okänd syster vid din sida. En syster som är din själs tvilling och vars röst många gånger är starkare än du tror eller vill kännas vid.
En röst som ofta talar om att du inte kan, inte duger, inte är god nog, inte värd att lyckas, att ingen tycker om dig, att ingen vill ha dig.
Det går en okänd syster vid din sida.
Hon talar till dig - men du låtsas som om det är din egen röst - eller ännu värre - alla andras röst. Alla tycker du är oduglig, ful och misslyckad. Du har ju märkt det själv på sista tiden. Hur så många viker undan och försvinner. Hur alla drömmarna krossas allt snabbare och ligger där som smältande iskristaller i en het och förtärande sol. Och ingenstans finns det träd och vatten att svalka sig vid. Ingenstans finns nåd.
Det går en okänd syster vid din sida.
Oftast märker du henne knappt. Hon smyger sig på dig både smidigt och försåtligt. Hon väntar där ute i skuggorna och frågetecknen och just när du tycker att du skymtar hoppet och ljuset igen smyger hon sig på dig och slår till.
- Det var inte ljuset i din hopplösa tunnel, viskar hon gäckande och drar dig allt längre in i skuggorna.
- Det där var bara en blixt och en hägring och snart kommer din själ för alltid att vara inbäddad i ett hotfullt mörker.
Det går en okänd syster vid din sida.
Vem är hon då? Var kommer hon ifrån? Vad vill hon dig och varför är du så rädd för henne? Varför känns hon så hotfull? Hon är du - och ändå inte du. Hon är den som hugger dig i självkänslans sköraste delar varje gång du fattat ett beslut och bestämt dig för att äntligen bli lycklig och våga älska och våga lyckas.
Du tror att du fattar dina beslut i stark och opåverkad ensamhet. Du tror att du är självständig och modigt djärv... men du glömmer henne... din okända syster. Hon är du - men ändå inte du. Hon är din själs spegelbild och din själs okända tvilling. Ni föddes samtidigt - men du växte, utvecklades, lärde dig hantera livet och dina rädslor, medan hon blev kvar.
Hon blev kvar i barndomens svartaste rädslor och orättvisor. Hon blev kvar i de dunkla dagarna då du inte hade någon röst eller kraft att försvara dig. Då man hotade dig och anklagade dig och kanske slog dig både fysiskt och psykiskt utan att du kunde göra någonting åt det. Hon stod bredvid och såg all din förnedring och hur man skadade dig. Hon såg hur man knäckte dina vingar, just när du trodde att du kunde lyfta och flyga långt bort och högt ovanför skammen och den förtärande rädslan.
Varje gång du känner att du vill be henne gå är det som om alla de gamla bilderna kommer tillbaka. Du är så liten och värnlös och man har brutit dina vingar. Du ligger där som en hjälplös fågelunge på golvet och varje gång du försöker resa dig upp gör det ont.
Det går en okänd syster vid din sida.
Åren har gått. Du kanske är både vuxen, medelålders eller äldre. Åren har gått och du har lyckats i den yttre världen. Säkert har du varit duktig, arbetsam och flitig. Rädda barn blir ofta de mest ambitiösa och säkert har du kvävt många av de där obehagliga minnena. Och inte skulle väl någon tro att du... som är så effektiv och rationell, så glad och trevlig... inte skulle väl någon tro något annat än framgång om dig...
Men de vet inget om ditt hemliga rum. Det där förseglade rummet utan fönster och utan ljus. Det där hemliga rummet som du går in i ibland och där du ser dig själv som på gamla, bleknande fotografier. Ett litet väluppfostrat barn med solen i ögonen och nystrukna kläder - men med så rädda ögon. Och ibland ser du en skugga, eller en suddig ring - knappt skönjbar - på fotografierna och då vet du att det egentligen är henne du ser. Hon som alltid var med, hon som såg allt och som stannade kvar. Hon som inte vågade bryta med lidandet.
Det går en okänd syster vid din sida.
Betrakta henne och möt hennes blick. Se henne - ta in henne och gör henne synlig efter alla dessa år. Hon är ju fortfarande bara ett barn, medan du fick förmånen att växa upp och vända ditt ansikte mot ljuset och framtiden. Hon kommer kanske alltid att finnas där. Hon kommer alltid att känna till saker om dig som ingen annan vet. Hon kommer alltid att andas mycket nära dina mest smärtsamma minnen. Hon kommer alltid att göra ont... som livet självt. Men hon är också din yttersta befrielse. Din yttersta spegling mot en ny himmel och en soluppgång du ännu inte gått in i. Hon är du - och ändå inte du.
Nästa gång hon talar till dig måste du komma ihåg att hon egentligen är ett vettskrämt litet barn som försöker fly sina minnen och få tröst av dig. Hon vill inte skrämma dig - hon vill få tröst och hjälp. Det är inte du som ska vara rädd för henne. Det är du som ska trösta henne och påminna henne om att det inte är så farligt som det ser ut. Det är du som ska påminna henne om ljuset och glädjen.
Hon blev kvar - och du gick vidare.
De kanske bröt dina vingar - men du lärde dig att flyga igen - trots allt - högre och snabbare...
Jag känner att det är dags att förklara för alla som undrar - vad är en kärlekskrigare?
Det som gör att jag ser mig som en kärlekskrigare, är att jag pga mina erfarenheter har blivit övertygad om att meningen med allt är kärlek. Anledningen till att jag finns i det här livet, på den här jorden, är att jag ska träna på att älska - livet, naturen, andra människor, mina omständigheter och inte minst - mig själv.
Där andra krigar med vapen och våld, väljer jag att kriga med kärlek och kommunikation.
Den här övertygelsen ger mig styrka. Den här övertygelsen genomsyrar alla mina val.
Det var när jag befann på min egen mörkaste, kallaste botten, och frågade mig "Vad är meningen med allt det här? Varför ska jag leva?" som svaret kom till mig. Välj kärlek. Så enkelt, men samtidigt så otroligt kraftfullt. Kärlek ger läkande som ingenting annat.
Välj att se kärlek där andra ser hat.
Välj att se den kärlek som finns överallt omkring dig.
♥
Viktigt att tillägga är att kärlekskrigare ofta behöver värna om sina gränser, att inte vara naiva, hålla sig jordade och inte leva för mycket i fantasin, samt lära sig att slappna av och ta livet med en klackspark ibland.
Nu var det snart två veckor sen jag startade den här bloggen och antalet personer som tittar in varje dag stiger sakta men säkert. Jag är så nyfiken på vilka ni är! Dela gärna med er av era erfarenheter i en kommentar. ;)
Framöver kommer jag att låta olika personer med erfarenhet av personlig utveckling, hälsa och kärlekskrigande gästblogga, så ni får ta del av en massa olika spännande perspektiv!
På tal om boken Drunkna inte i dina känslor som jag läser just nu, har det varit flera saker i den som varit så skönt att läsa och få bekräftelse i som "sensitivt begåvad", att andra också känner igen sig i situationer som t.ex.:
efter att ha varit social en kväll kan jag behöva en hel, eller flera, dagar för att återhämta mig känslomässigt
det händer ofta att jag är glad, träffar någon som är ledsen och sen går ifrån det mötet ledsen, jag tar över känslor
något av det jobbigaste som finns är när jag har en stark känsla av att vad en människa säger och vad den utstrålar inte går ihop, när jag känner att en människa förnekar saker hos sig själv
något av det svåraste som finns är att se tunga saker människor bär på, men göra valet att titta bort, för att det inte har med mig att göra
att det kan vara svårt att planera in saker eftersom jag inte vet hur jag kommer att känna mig den dagen, stark eller skör, social eller introvert
Det känns så skönt att jag äntligen börjar accceptera att jag är så här, och anpassar mitt liv efter det, istället för att anpassa mig själv och försöka vara som "alla andra". Jag tar in så mycket intryck hela tiden, och behöver tid att bearbeta dem och hitta tillbaka till mig själv med jämna mellanrum.
Det är inte alltid helt lätt att skilja på vad som är mina känslor, och vad som är andras.
Gryningen fotad från toppen av vulkanen Acatenango i Guatemala, 3 976 m.ö.h.
Kom hem från en myskväll hos Ingrid för ett tag sen. Fastnade bakom snöröjningen på motorvägen och åkte 2 mil i 30 km/h. Positivt tänkande: härligt att kunna sitta här och lyssna på musik lite längre. Sitter vaken nu mitt i natten och känner mig så väldigt tacksam för att jag gjort den här resan jag gjort. Alla berg jag bestigit. Alla träsk jag vadat igenom. Alla öknar som jag tagit mig igenom en dag i taget. Jag bryr mig inte längre om vad andra tycker och tänker om mig. De definierar inte mig.
Jag studerar dig. Hur dina ögon rör sig när du pratar. Hur dina händer skapar sin egen musik, snabbt och långsamt, högt och lågt. Hur fingrarna vrids i luften och berättar sin egen berättelse. "Älskade lilla vän", tänker jag med hela mitt hjärta. "Hur hamnade du här?". Vi ligger skavfötters i din fängelsesäng. Jag trodde aldrig att jag skulle ligga i en fängelsesäng. Fängelse liksom. Vilken jävla grej... Så mytomspunnet och så skrämmande i fantasin... Men så vardagligt i verkligheten... med kaffebryggaren som puttrar i köket, lappen som säger "Du är inte hemma - diska efter dig", och skogränsen med alla grönvitrandiga plasttofflor. Allt ljust björkträ. Utanför fönstret är vinterhimlen frisk och ljust blå, sjön är täckt av is och snö och jag pratar om rädslan för att släppa in människor allra närmast. Jag pratar om medberoende. Vi ställer frågor som hänger kvar i luften, i rymden. Du tar upp Zahiren, boken av vår husgud Paulo Coelho, och säger att det jag sa fick dig att tänka på något du läste... Du läser ett stycke för mig. Jag lyssnar mer på din röst än på vad du säger. Den är så trygg. Den vaggar mig. Jag börjar bli trött. "Lyssnar du?" frågar du. "Mmm..." svarar jag. Och du läser vidare. Jag vilar i din närhet. Jag slappnar av. Vi är på väg mot okänt mål, men vi är på väg tillsammans. Vi har redan tagit oss långt... Vi vet att imorgon kan allt vara borta... vi är sånna där... men idag är vi tillsammans. Idag är vi tillsammans.
När jag kommer hem läser jag brevet du gav mig.
"Jag längtar att få rätta till resten o sen börja bygga upp livet på riktigt, så vi kan resa runt o allmänt mår bra. yani lycklig."
Jag vaknade, hasade mig från sängen till soffan, öppnade laptopen och loggade in på bloggen. Började skriva ett inlägg... som blev en krönika...som blev en jävligt bra krönika (ja, jag får säga det själv!). Plötsligt var jag journalist igen. Jag stod på de utsatta människornas sida och jag stred för det jag tror på, det som ligger mig närmast hjärtat.
Den där krönikan blev så bra, att jag snabbt bestämde mig för att försöka sälja in den till någon tidning. Det skulle vara den första artikeln jag publicerar i mainstream-media på snart tre år. Ett fett jävla bevis på att jag är på rätt väg!
Fan skönt det är att uppleva flow. Att orden bara rinner ur en, och lägger sig på rad i en perfekt ordning. En ordning som kan reda upp kaos.
Jag skriver till den här bloggen för mig själv och alla som är som jag. Vi som möter livet med tunn hud, öppna ögon och stort hjärta. Vi som ofta får höra att vi är "överkänsliga" och att vi "överreagerar" (för att vi KÄNNER), och därmed ofta tvivlar på oss själva. Jag skriver för oss som vill förändra det som är ont i den här världen, och det som gör ont i oss själva. Vi som kan vara starkare än starkast och svagare än svagast på samma gång. Vi som vågar vara MÄNNISKOR (och kvinnor-i-skor inte minst), med allt vad det innebär.
Att bryta upp från gamla roller och mönster kostar på. Att välja en ny väg - en egen väg - kräver MOD. Många kommer att kritisera och håna oss. Men det spelar ingen roll. Jag tror på oss - jag VET att vi kan!
Kom nyss hem från en fika i centrum med en vän som jag inte träffat på länge. Det är så häftigt hur saker kommer in i ens liv precis i rätt tid! Som den här boken hon lånade mig idag - Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Eller perspektivet hon gav mig när det gäller ett dilemma jag har med en gemensam vän till oss. Jag älskar känslan av att allt händer av en anledning, och hur jag ständigt påminns att lita på mig själv och min intuition. Jag ÄR på rätt väg.
Instabil dag idag, hormonsvaj. Många stora frågor som snurrat. Var uppe ganska tidigt och gjorde mig i ordning och drog in till stan. Fick en härlig och välbehövd 2-timmars lunch med min kompis Kristina som jag lärde känna när jag jobbade i Nicaragua. Vi brukar träffas på en fika en gång i veckan, men nu hade det gått ett bra tag sen sist. Vi är väldigt lika som personer, och det är alltid lika skönt att bolla livets alla situationer med henne.
Efter att ha presentkortsshoppat på BodyShop åkte jag vidare för att fira Danis födelsedag. Köpte med mig semlor - årets första. Supergott. Till middag åt vi bakad potatis i ugn med hemmagjord skagenröra. Drack vin och martini bianco (borde verkligen inte ha gjort det med tanke på dagens känslotillstånd...).
Drog hem i lagom tid den här gången, men precis när jag kommit hem messar grannen som jag börjat lära känna nyligen och frågar om jag vill följa med ut på hundprommis. Trots tröttheten kände jag att hennes sällskap och lite frisk luft var bästa sättet att avsluta den här dagen. Rensade tankarna lite!
Jag var en så kallad "duktig flicka". Jag presterade på max och hade flera jobb och utbildningar parallellt. Den höga stressnivån tillsammans med många obearbetade sorger ledde till att kroppen tillslut sa ifrån. 23 år gammal fick jag panikångest och en djup utmattningsdepression.
Där började resan att läka mig själv och skapa mitt drömliv, en resa som tagit mig över flera kontinenter och slutligen tillbaka till platsen där allt började, förorten Jordbro söder om Stockholm.
Den här bloggen handlar om sånt som får mig att må bra. Om äventyret livet. Och om vad det innebär att vara en kärlekskrigare.
Hoppas att ni vill följa med!
♥
Sofie
Journalist, beteendevetare & överlevare
Jag var nyss på vårdcentralen och lämnade blodprov för att kolla mina järnnivåer. Fick nämligen veta i oktober att mina järndepåer var "helt uttömda". Då hade jag ändå varit där en månad innan för att testa mig för just det, och fått höra att allt såg bra ut.
