Vad som hjälpt mig att tillfriskna från panikångest

Här har jag listat de tio saker som varit viktigast för mig i mitt tillfrisknande (från februari 2008 till idag, snart fem år). Längre fram kommer jag att skriva om alla de här sakerna mer ingående, men fråga gärna redan nu om ni undrar över något!

 

1. Mängder av självhjälpsböcker, information och kunskap om ångest (via internet)

När jag insåg att jag drabbats av panikångest, började jag läsa allt jag kom över om tillståndet. Kunskap lugnade mig, jag insåg att jag inte var ensam och att det fanns hjälp att få. Jag började göra olika avslappningsövningar hemma och använda mig av positiva affirmationer (förstärkande ord). Till exempel intalade jag mig när ångesten var som värst att: "Jag är hel, jag är frisk, jag är trygg, jag är stark".

 

2. Sänkta krav på mig själv - gränssättning och integritet

Jag insåg snabbt att jag inte kunde fortsätta som den "duktiga flicka" jag varit. Mitt liv var vid den här tiden otroligt hektiskt, jag hade aldrig en lugn stund, såg till att i princip aldrig vara ensam (jag tyckte att det var obehagligt och läskigt att vara ensam), jag hade konstant andan i halsen, jag var perfektionist (aldrig nöjd), jag upplevde att småsaker var på liv och död, och sa alltid "ja" utan att tänka efter en sekund när någon frågade om jag kunde hjälpa till med något, ta ett extra jobbpass eller följa med på någon aktivitet. Min kropp var totalt sönderstressad. Den största förändringen var att jag slutade bry mig så mycket om vad andra tyckte om mig.

 

3. Personer som stått vid min sida

Vänner och familj som outtröttligt stöttat, lyssnat och försökt förstå det som inte gått att förstå. Som stått kvar vid min sida när panikångesten gjort mig egocentrisk, frånvarande och svår att vara med. Min syster som fick sitta bredvid mig när jag duschade för jag var så livrädd för att få en attack så fort jag blev själv. Mina föräldrar som skjutsat till sjukhus och akutmottagningar när det varit som värst. Min vän Alvaro i Washington som gav mig stöd via Skype dagligen i över ett år. Gizela som var den som tillslut fick mig att inse vad jag behövde bearbeta för att tillfriskna. Alla människor som på något sätt gett mig sitt stöd, har varit helt ovärderliga i mitt tillfrisknande. Tack.

 

4. Medicin
I den mest akuta fasen, när jag haft panikångest med kraftiga attacker och förväntansångest i ett halvår, sökte jag tillslut hjälp. Vid den första kontakten med vårdcentralen fick jag Sobril (lugnande medicin) utskrivet, som jag använde enstaka gånger. Därefter kom jag i kontakt med en psykiater. I testerna jag genomgick då scorade jag väldigt högt på både ångest och depression, varför psykiatern jag träffade då skrev ut SSRI-preparatet Efexor Depot till mig som jag sedan åt i 1,5 år. Efexor hjälpte mig i det akuta skedet, men efter det har jag blivit mycket skeptisk och kritisk mot att medicinera ångest och depression.

 

5. Terapi och samtalsstöd i olika former, bearbetning av sorg

Under den här resan har jag gått i samtalsterapi hos allt från kuratorer till terapeuter, en filosof, en psykiatriker och en livscoach. Jag har gått i existentiell terapi och KBT (kognitiv beteendeterapi). Jag har medvetet valt olika behandlingar för olika faser i mitt tillfrisknande, allt eftersom mina behov förändrats. Efter att ha lärt mig om olika perspektiv på psykisk ohälsa, har jag skapat min egen uppfattning om vad jag behöver och tror på. I dagsläget går jag i en självhjälpsgrupp där vi delar med oss av våra erfarenheter till varandra.

 

6. Beslutet att tro på en Högre Makt/Universum/Gud

Trots att jag växt upp i ett icke-troende hem, där allt som haft att göra med religion och Gud har känts väldigt avlägset, så har jag med åren kommit till tro - min tro. Den här punkten är väldigt personlig och kan ge upphov till diverse fördomar i det så sekulära Sverige (jag ber er att inte döma mig), men jag skriver om det eftersom det har betytt så pass mycket för mig i mitt tillfrisknande. Jag har skapat min egen sanning, en sanning som inte behöver vara sann för någon annan, men som hjälper mig och ger mig hopp och styrka. 

 

7. Meditation och avslappningsövningar (acceptans, icke-dömande, att leva i nuet)

Första gången jag sökte hjälp fick jag instruktioner till en andningsövning och tänkte "Vilken jävla idiot! Jag håller på att dö, och hon tror att det ska hjälpa mig att andas på ett visst sätt". Så otroligt lite jag visste då. Idag vet jag att vår andning i hög grad påverkar våra känslor och att med rätt andning är det i princip omöjligt att få en panikattack. Jag vet att det jag behöver när ångesten kryper sig på, är just att ta mig tid att andas på rätt sätt. Det här löser ju inte det som är orsaken till ångesten, men är en oumbärlig komponent i tillfrisknandet. Andningen sätter oss i kontakt med vårt allra innersta, med vår inre oas där vi närsomhelst kan finna kraft, lugn och styrka - bara vi lärt oss hur. Andningen läker våra kroppar.

 

8. Att lära känna mig själv och bli min egen bästa vän
När jag började gå i terapi insåg jag snabbt att jag inte alls kände mig själv. Jag visste inte vem jag var, vad jag tyckte om och inte tyckte om. Jag visste inte vad jag ville, överhuvudtaget. Jag hade dittills varit så styrd av vad andra tyckte att jag borde göra, och hur andra sa att jag var. Det lilla jag visste om mig själv tyckte jag inte alls om, och jag var en expert på att kritisera, håna och trycka ner mig själv. Jag var utan tvekan min egen största fiende. Att lära känna mig själv har bland annat inneburit att läka mitt inre rädda/ledsna/svikna/arga/skadade barn - att försonas med och börja ta hand om det. Det kan låta skitflummigt men är en mycket kraftfull psykologisk process, det allra viktigaste i hela mitt tillfrisknande. Idag jobbar jag på att vara min egen bästa vän i alla situationer. Att stå på min egen sida och bekräfta mig själv.

 

9. Att lyssna till och följa mitt hjärta, min inre röst

När jag nu kommit så långt i mitt tillfrisknande att jag till stor del bearbetat mitt förflutna, inte längre har panikattacker eller sjuklig ångest, när jag inte längre är djupt deprimerad, när jag kommit över den värsta sociala fobin, när jag sänkt kraven på mig själv och reducerat stressen i mitt liv, när jag oftast lyckas vara min egen bästa vän, faktiskt tycka om mig själv, sätta gränser och stå på mig... Nu handlar livet inte längre om vad jag INTE vill ("jag vill inte ha ångest"), utan om vad jag faktiskt VILL. Det känns ovanligt och nytt! Det är något jag fortfarande håller på att vänja mig vid - now what, liksom? Det viktigaste för mig nu är att vara sann mot mig själv, lära känna mig själv mer och mer för varje dag, bli starkare i mig själv och att alltid i alla situationer, lyssna till mitt hjärta. Och att så ofta som möjligt, också sprida kärlek.

 

10. Att fortsätta jobba med alla de här punkterna, när behov finns

Jag upplever det som att mitt tillfrisknande fortfarande pågår, och att jag jobbar med mig själv varje dag. Vissa dagar går det som en dans, andra dagar kräver det all min energi. Men jag är otroligt tacksam att jag kommit så här långt och litar på att jag är på rätt väg.

 

Jag har vunnit den högsta vinsten - livet och kärleken till mig själv.

 

♥

 

Den första boken jag köpte om ångest.

Heja dig Sofie, vilken resa du gjort! Har alltid tyckt att du är en inspiration på många sätt och vis, så även nu. Kramar S

Så du tycker inte att Sudarshan Kriya har hjälpt??

Väldigt ärligt och fint skrivet tycker jag! :) modigt!

OK, men det står inte så(uttryckligen)..Tänkte att det kan va jysst att peka folk i en faktisk rikning om fler vill ha hjälp...

Jag uppskattar verkligen en blogg om PÅ. Jag har själv drabbats av det; våren 2001 var första gången och då var jag 20 år. Jag har aldrig sökt hjälp för det utan försökt att tackla det på egen hand; ibland med lyckat resultat, ibland med mindre lyckat resultat. Periodvis så har jag inte känt av det alls men så kan det poppa upp igen vid tex stress. Jag har märkt att jag tål inte stress lika bra sedan jag fick PÅ.

Det var verkligen en hemsk upplevelse att drabbas av PÅ första gången. Men till skillnad från många andra som drabbas av PÅ så förstod jag att det handlade om något psykiskt men jag visste inte vad. När det hände så bodde jag granne med ett bibliotek så jag for dit och kollade i böcker inom psykologi. Med facit i hand så var det inte konstigt att jag drabbades; flera förändringar på kort tid då, flera stressfaktorer, prestationsångest etc. Jag mådde dåligt en tid och efter ett tag så förstod jag att jag måste försöka att ändra tankesätt och jag började med att ta studierna med en klackspark och det hjälpte mycket. PÅ försvann ett bra tag. Jag trodde att det var borta för gott men det har tyvärr kommit tillbaks då och då. Särskilt vid stress. Ett tips vid PÅ är ju att man ska inte vara rädd för PÅ för rädsla för PÅ skapar ju PÅ. Men ibland när det slår till så försvinner logiken och förnuftet att det "bara" är PÅ och det känns skrämmande, otäckt och jobbigt. Ibland så har jag funderat på om jag kanske borde söka hjälp för det för att på så vis kanske säkerställa att bli av med det för gott. Men samtidigt så är jag lite motvillig till medicinering, bla pga bieffekterna. Men däremot så tror jag att KBT-terapi vore jättebra. Att ändra sina tankebanor är nog A och O vid PÅ, känns det som för mig. När man mår bra så uppskattar man det än mer eftersom man vet hur dåligt man mår vid PÅ. Så PÅ har på så vis lärt mig att uppskatta topparna i livet ännu mer.

Jag har haft en panikångest som varade i 4 dagar, kom från oro och dök upp så plötsligt.... Aldrig upplevt dess like. Jag trodde jag skulle dö, och var fylld med en sådan enorm rädsla. Det är svårt att sova när man har enorma hjärtklappningar, trång i bröstet och svårt att andas. Det resulterade i ca 3 timmars sömn under dessa dagar och 2 var pga utmattning och 1 pga insomnings tablett... Detta skapade tankar om att jag höll på att bli knäpp och att snart börjar jag väl halluicinera. Var på akuten 4 gånger, la mig för att dö några gånger. Kunde inte göra något annat än röka, var så uppe i tankar att det var svårt att lyssna på andra.... Tillslut tog jag en tablett jag fick utskrivet av en psykolog, somnade, sov 20 timmar och när jag vakna var det borta. Jag var väldigt bräcklig efteråt. Fick höra att det inte var en vanlig panik attack. Men har inte fått det sedan dess, pjhuuu.

Å fina fina Sofie härligt att du delar med dig av din vishet och
dina erfarenheter <3

Kram Agneta