Tyra Sjöstedt är en av Sveriges mest lästa bloggare, fd egen företagare och modell, som bestämde sig för att flytta ut på landet och driva ett stall. Kan verkligen rekommendera det här inlägget om att göra en helomvändning i livet och börja prioritera sin egen hälsa framför yttre framgång.

 

"Psykisk ohälsa har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Nästan fyra av tio sjukskrivna har den diagnosen och det är framför allt bland kvinnor mitt i livet som den psykiska ohälsan ökat kraftigt. Försäkringskassan ska nu snabbutreda orsakerna samtidigt som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) öppnar för en satsning på företagshälsovården."

 

Denna artikel publicerades i Svenska Dagbladet för några dagar sen. I artikeln finns statistik på den stora ökningen sjukskrivningar pga psykisk ohälsa. Dessutom finns en kritik bland riksdagspartierna mot att regeringen inte satsat tillräckligt på det förebyggande hälsoarbetet och en fungerande företagshälsovård.

 

 

Jag har alltid haft en rik fantasi och en stark längtan efter att uppfylla mina drömmar. När jag var yngre handlade de flesta av mina drömmar om att resa, att uppleva andra sätt att leva och att hitta hem någonstans därute i den stora världen. För jag kände mig säker på att hemma inte var här i Jordbro, Stockholm.

 

Så under årens lopp har jag rest en hel del. Som 18-åring gjorde jag en långresa i USA genom ett skolprojekt. Jag upplevde filmiska New York med alla skyskrapor, gula taxis och deli-restauranter. Jag besökte ett high school med gängproblematik där jag ombads ta av scarfen jag hade runt halsen på grund av "the risk of shoking". Jag bodde hemma hos en familj med en dotter i min ålder i Winona, Minnesota och hade barbecues, kollade på american football-matcher och shoppade loss i deras "malls". Jag knallade över Golden Gate-bron och besökte gaykvarteret Castro i ett blåsigt San Fransisco, och avslutade resan med att förbättra brännan inför studenten på Key West, Florida.

 

Året därpå reste jag med min pojkväns mamma och syster till Etiopien - deras hemland. Min kille stannade i Sverige eftersom han inte ville halka efter med sina ekonomistudier. Under två omskakande månader bodde jag med hans familj på gården där han växt upp, var brudtärna på hans mosters bröllop med cirka 600 gäster, följde med på bröllopsresan som gick söderut till de heliga vattenkällorna i Sodere och besökte rastafaristaden Shashamene. Jag reste norrut från huvudstaden Addis Abeba, och upplevde de gamla klostrena på små öar i Tanasjön där tiden tycktes stå stilla och pilgrimsmålet Lalibela i norr med sina kyrkor huggna ur berget på 1100-talet. Under tiden i Etiopien bevittnade jag smärtsam fattigdom och svår sjukdom. Det var inte ovanligt att människor utan armar eller ben krälade fram på gatorna med avskurna bildäck på händer och knän som skydd. Eller att desperata mödrar kom fram till mig och bad mig ta med mig deras bebisar dit jag kom från. Men i Etiopien upplevde jag också en rikedom som jag aldrig upplevt någon annanstans. En rikedom som fanns i människors hjärtan och i deras tro. Den rikedomen påverkade mig starkt och den bär jag med mig än idag.

 

Några månader efter Etiopienresan gav jag mig som 19-åring av för att söka lyckan i Spanien. Under en termin läste jag spanska på Málaga Universitet, lärde känna nya vänner och en ny kultur som jag snabbt kom att älska. Jag njöt av närheten till havet och till bergen, och av det sprudlande livet i staden som aldrig tycktes sova.

 

Åren efter det blev det många resor tillbaka till Spanien, och när jag var 23 år gav jag mig av på mitt livs största äventyr - jag skulle resa runt i Latinamerika på obestämd tid och försörja mig som journalist. Och jag lyckades! Jag levde för dagen som en riktig nomad, allt var möjligt och jag kände mig fri som en fågel.

 

Som 25-åring åkte jag tillbaka till Latinamerika och Nicaragua för att jobba som journalist på uppdrag av en svensk hjälporganisation. Tiden i Nicaragua blev en tuff prövning. Jag kraschade totalt både psykiskt och fysiskt och återvände till Sverige.

 

När jag blev sjuk och tvingades lägga all energi jag hade på att tillfriskna, så tappade saker omkring mig sin betydelse. Pengar, utseende, karriär, och till och med vänner... När jag mådde som sämst fick jag tunnelseende och kunde inte finnas där för någon annan än mig själv. Det enda jag kunde fokusera på var att överleva.

 

De senaste 2,5 åren har handlat om att bygga upp mig själv. Min högsta dröm är att känna mig hel igen. Jag är på god väg, men det är svårt att försonas med att livet inte alls blivit vad jag hoppats på och drömt om. Jag har inte flyttat utomlands, utan är tillbaka i förorten där jag bott hela mitt liv. Jag har inte en lysande karriär, utan är arbetslös. Där jag för några år sen la flera tusen kronor i månaden på hår, pedikyr, kläder, accessoarer och smink, bryr jag mig knappt ett dugg om sånt längre och har sålt de flesta av mina kläder på loppis. Stora förändringar, men förändringar jag kan vara glad och tacksam för eftersom de lärt mig viktiga saker om livet.

 

Min väg har ändrats och jag vet inte riktigt var jag är på väg. Det känns förvirrande och påfrestande, men jag känner i mitt hjärta att jag är på rätt väg. Jag tar hand om mig själv. Jag lär mig att älska mig själv, och att vara sann. Och det är för mig mer värdefullt än någonting annat.

 

Jag vinner mig själv.

 

Jag kommer att hitta rätt.

 

När jag är hel och mår bra i mig själv kommer jag att vara en bättre vän, flickvän, familjemedlem... och en dag kanske även fru och mor.

 

Och alla platser jag besökt och människorna jag träffat finns med mig som en rik mosaik som är så vacker att titta på...

 

♥

 

Vad underbart det känns att vinna sig själv!!! Bit för bit tar jag tillbaka och bygger upp. Mer och mer använder jag min nya medvetenhet och alla mina insikter för att skapa mitt Drömliv. Varje motgång blir en ny chans för mig att använda mina kunskaper i handling och välja konstruktivt. Jag älskar när jag litar på mina känslor, agerar på dem och får ett positivt resultat. Jag älskar när jag vågar.

 

 

Jag vet att allt kommer att bli så jävla bra.

 

♥

 

 

Imorgon får jag äntligen träffa mitt hjärta! Under den här tiden vi har varit ifrån varandra har jag insett mer och mer hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag vill ha honom i mitt liv. Han lär mig så mycket, han hjälper mig att bli starkare i mig själv, han stöttar mig i allt jag gör och han får mig att skratta som ingen annan... Han är ett enda stort hjärta av guld. Ti amo il mio italiano pazzo.

 

♥ 

Igår var det Alla Hjärtans Dag och dagen för One Billion Rising. Grymt bra initiativ! Kolla upp det.

 

♥

 

 

Jag har haft en del bloggar i mina dar. De flesta har levt i några månader och sedan runnit ut i sanden. Den sista rann ut för några år sen. Den här gången hoppas jag att jag kommer att vara mer ihärdig. Jag tror att jag kommer att vara det, för den här gången känner jag att jag har ett MISSION.

 

Jag vill vara med och skapa revolution!

 

En revolution (omvälvning, latin för återgång, ett helt varv runt, "re voltere", jmf "revolver") är en snabb förändring, man kan också säga att det är en fullständig omdaning av ett lands politiska, ekonomiska och/eller sociala system. (Källa: wikipedia.se)

 

Ja, jag sa det - REVOLUTION! Vi ska inte underskatta vår förmåga.

 

Jag har en stark övertygelse om att vårt samhälle - och värld - behöver en stor omställning. Inifrån och ut. Det är en omställning som börjar på individnivå, för att sedan sprida sig till familjenivå, samhällsnivå och slutligen global nivå. Det är en omställning som handlar om att börja agera mer utifrån kärlek och omtanke, istället för girighet, otillräcklighet och egoism.

 

Vi behöver vakna upp ur vår konsumtionshets och inse att vi redan är och har allt som vi behöver. Att vi blir grovt jävla mindfucked av storföretagens reklam. Att vi varje gång vi knappar in koden till våra betalkort väljer våra makthavare.

 

Om den hysteriska och blinda jakten på tillväxt fortsätter i denna takt kommer vi att gå under. Det kan låta som skrämselpropaganda, men det är bara vanligt sunt förnuft. Vi har alla fakta.

 

Titta på sjukskrivningarna. De är inte på väg åt rätt håll. Titta på rasismen som växer och gror. Titta på våra barn som får allt svårare att koncentrera sig och mår allt sämre. Titta på naturen, hur vi förstör den. Titta på ekonomin, som inte är i balans.

 

Det är dags att börja förändra.

 

Här och nu.

 

Vi lever i en galen värld. De som styr är till stor del korrupta - och inte nog med det. De som ska vara våra förebilder löser konflikter med vapen och våld! Våra egna ledare är mördare! Och vi är så vana vid det att vi tycker att det är normalt. Att vi inte kan tänka oss en värld som är på ett annat sätt.

 

Vi ser oss omkring och bevittnar misshandel, förtryck, våldtäkter... Jag frågar mig: Skulle en individ som mår bra och är i kontakt med sitt innersta (som är kärlek) misshandla, förtrycka och våldta?

 

Mitt svar är nej.

 

Det är människor med oläkta sår som gör sånt. Människor som har ont, som kräver hämnd, som behöver straffa andra för att må lite bättre själva. Det är människor som inte tycker om sig själva som gör sånt!

 

Fråga människor som gjort stora konstruktiva förändringar i sina liv vad som var vändpunkten. Människor som lämnat kriminalitet, drogmissbruk, destruktiva förhållanden, självskadebeteenden... Vad hände?

 

De slutade känna sig värdelösa.

 

Min övertygelse är, att den dagen varenda människa på denna jord får lära sig av sunda förebilder att älska sig själv, att älska sin nästa, att älska sin omgivning och naturen, den dagen kommer det inte finnas mer våld, det kommer inte att finnas fler krig.

 

Vi kommer att leva i en värld där medkänslan finns ständigt närvarande. En värld där vi spar på våra resurser. En sund och frisk värld. En respektfull värld.

 

Med det inte sagt att människan kommer att vara fri från mörker.

 

Mörket är en del av människan precis som natten är en del av dygnet, och vintern en del av året. Ofrånkomligt. Men vi kan lära oss att inte låta mörkret styra oss. Vi kan lära oss att inte agera i mörkret. Och hur gör vi det?

 

Vi måste bli medvetna om oss själva.

 

Medvetenhet.

 

Det tror jag är nyckeln till vår nya värld.

 

Den värld som jag ser fram emot att leva i.

 

Är ni med mig?

 

♥

 

Låt oss börja med oss själva. Låt oss göra allt i vår makt för att bli hela människor, för att inte bidra mer till mörkret i vår värld. Låt oss göra det för oss själva, men också för våra nära och kära, och kommande generationer. Låt oss välja att agera i kärlek. Här börjar förändringen. Här och nu.

Hittade en intressant blogg idag som heter "Empati och kärlek". Den skrivs av Evalotta Stiernholm, teolog och existentiell coach, och handlar om "att skapa en kärleksfull relation till sig själv, om högkänslighet, andlighet, mänsklighet och existentiella djup."

 

Det här inlägget om nedfrysta känslor som tinar när tiden är inne för att bearbetas tyckte jag var klockrent.

 

♥

 

 

Trots att Tove Lundin hela tiden sökte hjälp i vården, var det länge ingen som förstod att hon var allvarligt psykiskt sjuk. De lyssnade inte på henne, säger Tove. Nu har hon skrivit en bok med tips till andra.                                              

Jag var nyss på vårdcentralen och lämnade blodprov för att kolla mina järnnivåer. Fick nämligen veta i oktober att mina järndepåer var "helt uttömda". Då hade jag ändå varit där en månad innan för att testa mig för just det, och fått höra att allt såg bra ut.

 

Visade sig nu när jag började ställa frågor att de inte kollat järnet första gången, utan bara blodvärdet, "för det brukar räcka". TUR att jag stod på mig och kom tillbaka. ILLA att de ljög för mig första gången när de sa att de kollade järnvärdena fast de inte gjorde det. Min misstro mot läkare bara växer... Suck.

 

I vilket fall som helst har jag ätit järntillskott de senaste månaderna och krypningarna i benen som höll mig vaken om nätterna är nästan helt borta nu, det hänger tydligen ihop. Så nu hoppas jag att mina nivåer är bättre.

 

Sköterskan som tog mitt blodprov idag hette Maria och var supergullig och rolig. Jag frågade ut henne lite om hennes yrke och om det inte var svårt att lära sig ta blodprov i början.

 

- Jo, helt lätt var det ju inte, sa hon. Vi fick börja med att prova på en armprotes med små plaströr som man skulle sticka i, och sen fick vi öva på varandra. Och när det kommer praktikanter hit så prövar de på oss.

 

Jag berättade för henne att min dröm som liten var att bli barnmorska, eller "jordemor" som det så fint heter på norska. Hon sa direkt att hon trodde att jag skulle passa jättebra som det. Sötnos.

 

Har fler omkring mig som tycker att jag ska sadla om från journalist/informatör till sjuksköterska/barnmorska. Vi får väl se hur det blir...

 

Det är aldrig försent att byta riktning.

 

♥

 

Kom precis hem från mötet med min självhjälpsgrupp. Den är så bra och fin. Det var en tjej där som mådde jättedåligt idag. Alltså nu snackar vi jag-kanske-tar-livet-av-mig-imorgon-dåligt. Hennes delning påminde mig om var jag var för drygt två år sen, med panikångest och djup depression. Och hur långt därifrån jag är i dag.

 

Efter mötet gav jag henne en lång, lång kram och sa: "Håll ut. Det kommer att bli bra även om det inte känns så just nu. Håll ut. Det kommer inte alltid att vara så här". Det kändes som att jag sa det lika mycket till henne, som till mig själv för två år sen.

 

Med tårarna rinnande sa hon: "Jag vill inte dö, jag vet bara inte hur länge till jag orkar leva så här. Men jag har hopp... eller i alla fall en längtan efter hopp."

 

Så kan det vara. En längtan efter hopp kan vara det som håller oss kvar i livet.

 

Så skört.

 

 

Det kommer inte alltid att vara så här.

 

♥

 

Jag och Veronica tog en paus i jobbsökande och skrivande och gick en promenad ner till vattnet. Det var så vackert! Solen höll på att gå ner och allt skimrade i rosa. Frisk luft och kramknarrig snö. Vinter när den är som bäst.