Något jag verkligen ÄLSKADE med Latinamerika var alla "patios", som innergårdar heter på spanska. Ute på gatorna var det ofta bullrigt och högljutt, men när man klev in på ett café eller i någons hem så väntade där inne en grönskande lugn oas, ofta med många vackra växter och fontäner. Det var så underbart att sitta där och dricka en färskpressad juice och lyssna på det porlande vattnet.
Tyvärr är det ju så i många svenska storstäder att en inte ser innergårdarna utifrån då de är helt omringade och instängda av hus och murar. Men ser man flygbilder över t.ex. Stockholm så blir man förvånad av all grönska!
Jag tänker att det är lite likadant med oss människor, att vi ofta har en hård fasad utåt, men att vi inom oss bär på en grönskande oas. Gäller bara att titta ur ett nytt perspektiv för att se det. ;)
Just nu är jag som ni kanske vet arbetssökande och jag söker främst jobb som informatör, kommunikatör och projektledare. Men det är en trög bransch just nu och det finns mycket annat som jag är bra på och skulle kunna tänka mig att jobba med.
Några möjliga Sofie-yrken:
författare
konstnär
sångerska
skribent
socionom/behandlingsterapeut
psykolog
coach
sjuksköterska
barnmorska
föreläsare
personalvetare
forskare
etnolog
utredare
turistguide
tolk
lärare
pedagog
inredare/feng shui-konsult
yoga-/mindfulnesslärare
socialt arbete
mänskliga rättigheter
layoutare
webbredaktör
Ja, listan kan göras mycket längre än så! Undrar vilken väg jag kommer att välja? Ska jag sadla om och plugga till något helt nytt? Känner att det skulle vara väldigt skönt att ha ett konkret och tydligt yrke, som t.ex. sjuksköterska.
Svenska Institutet för Sorgbearbetning erbjuder kurser, utbildningar och workshops med fokus på sorg. Jag har varit på två av deras gratis frukostföreläsningar i Stockholm förut - och vill verkligen rekommendera dem! Grundaren Anders Magnusson är fd missbrukare och bankrånare som varit nära att dö flera gånger, innan han valde en ny väg och började bearbeta sina sorger.
Lite kuriosa
En person som står mig mycket nära valde att söka hjälp för sitt missbruk efter att ha sett en av Anders föreläsningar. Och i höstas när jag gick hos min fantasitska coach Maria visade det sig att hon jobbat på institutet sommaren 2011 när jag beställde deras arbetsbok, och att det antagligen var hon som skickat boken till mig. :)
Nu ger insitutet en ny runda gratis föreläsningar! Läs mer här!
Min vän Maria Carlsson är feng shui konsult och har startat företaget X room. Hon har också utvecklat ett 2-veckorsprogram för total utrensning, städning och organisering av ditt hem. Idag börjar en ny omgång!
Under programmets gång får du varje dag ett nytt städuppdrag i din mailinbox, samt stöd, pepp och återkoppling från Maria själv via mail och telefon. Investering: 400 SEK.
Jag gick programmet i höstas och upplevde att mitt hem blev mycket luftigare och mer harmoniskt efteråt! I källaren rensade jag bort 12 av 15 kartonger...
Ikväll kom Ingrid hem till mig med sin sjukt söta och charmiga son Theo, 8 månader. Jag lärde känna Ingrid när jag bodde i Málaga för nio år sen och vi har hållt kontakten sen dess - det är jag så glad för! Idag satt vi i soffan och snackade om allt mellan himmel och jord, åt äppelpaj med gammaldags vaniljglass och sen gjorde jag en smoothie av yoghurt, blåbär, hallon och lite vaniljpulver. Mums!
Nu är det dags att sova och jag kommer garanterat att drömma fina drömmar efter att ha träffat min kille idag. :)
Det känns så trögt i Stockholm, på både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Plus att jag mer och mer börjat känna att stressen gått överstyr. Igår lekte jag med tanken att byta stad ett tag. Gick in på Hemnet och letade lite... och shit! I t.ex. Östersund kan jag få en villa på 120 kvm med en tomt på 2 000 kvm för 1,5 mille. Vad får man för det i Stockholm? En rutten minietta på Söder om man har tur?
Jag kanske borde prova något nytt... Det jag gillar med just Östersund är att det ligger så otroligt vackert vid Storsjön. Min dröm är ju att bo med utsikt över vattnet (precis som i Málaga i Spanien). Det ger mig lugn.
Var bor ni? Trivs ni där? Eller skulle ni vilja bo någon annanstans?
Ser på en dokumentär om Antony and the Johnsons och hans show, som beskrivs som "ett utforskande av identitet, könstillhörighet, förändring och frigörelse". I dokumentären intervjuas de transexuella /kvinnor/ som medverkar i föreställningen. Jag blir så imponerad och berörd av dem! Att de vågar sticka ut, att de vågar vara sanna. Det kräver MOD. En av dem berättade att hon under 80-talet förlorade sina 15 närmaste vänner i aids (!!!). Så otroligt tragiskt...
Imorgon ska jag träffa min älskade igen... Det är tufft att vara ifrån honom, men om en månad kommer han hem till mig igen. Jag är så glad att jag träffat honom. Vårat första år tillsammans har varit långt ifrån lätt... vi har tagit oss igenom många stora prövningar... men byggt en stark vänskap och växt med varandra i kärlek på vägen.
...hittar du i duschen på den lokala simhallen. Om du någonsin har komplex för någonting - get there ASAP. Så himla underbart att se hur kvinnor verkligen ser ut, bortom all retuschering!
Kommer ni ihåg tv-serien om Svarta Hingsten som gick på 90-talet? Jag minns att jag tittade mycket på den... Och så älskade jag ju hästar också.
När jag var liten bytte min familj hem en gång på semestern med en familj som hade en gård, där det fanns en häst som jag fick ta hand om. Det var verkligen Drömmen... Att få prova på att vara hästägare.
Jag började rida när jag var 6 år gammal och red tills jag var 16-17 år. Jag var skötare och medryttare och åkte på ridläger några somrar. Red bland annat en häst som hette Diana, som jag red cowboy-style. Sen tog andra intressen över, tyvärr. Jag saknar verkligen den mäktiga känslan jag får av att rida, samspelet mellan människa och djur, lugnet när jag står och sköter om en häst och friheten att galoppera fram över ett öppet fält. Hästar är verkligen magiska varelser.
"If you wanna believe in magic... in beauty... in friendship... and freedom... Believe in the Black Stallion."
Är det våren eller vad är det? Känner mig helt pirrig i hela kroppen idag! Längtar sååå efter värme och solen. Underbart. Det kan också ha att göra med att jag ska träffa min älskade imorgon... Min italiano pazzo.
Vi lever i en kategoriserings- och etikettskultur. Sammansättningar av mänskliga egenskaper och känslouttryck paketeras på ett strukturerat och proffsigt sätt i Diagnosfabriken, och får etiketten normal eller avvikande. De paket som har avvikande-etikett slussas vidare på bandet mot behandling. Målet är att de efter några varv i fabriken, slutligen också ska få en normal-etikett och levereras till återförsäljare över hela landet. Göra succé. Bli lönsam. Vara användbar och till nytta.
Till allas stora glädje.
Vi är produkter av vår tid, brukar det heta. Studerar man lite historia, folkkunskap eller beteendevetenskap så inser man snabbt att så har det alltid varit. Varje tid har sin unika måttstock som alla levande jämförs med vare sig de vill eller inte. Måttstocken kallas normen, det som anses vara normalt. Vad som är norm är inte alltid detsamma, utan förändras över tid. Det som ses som onormalt och förkastligt år 1790, är år 2027 högsta mode och eftersträvansvärt.
Det här med normen får man alltså ta med en nypa salt och med en stor dos sunt förnuft.
Jag läser Augustnominerade boken Pillret av journalisten Ingrid Carlberg. Det är en svindlande berättelse om framväxten av de olika psykiatriska diagnoser vi har idag (som depression och social fobi), om de ideologiska striderna kring vilka behandlingar som ska tillämpas samt läkemedelsföretagens kamp om pillermiljarderna. Det som snabbt står klart är att diagnoser är av människor skapade.
Människor med egna motiv.
Cirka 800 000 svenskar äter dagligen någon form av psykofarmaka, som läkemedel för psyket kallas. Det är nästan 10 procent av Sveriges befolkning. Eftersom långt ifrån alla som mår dåligt söker hjälp, och långt ifrån alla som sökt hjälp väljer att äta medicin, kan man utgå från att en betydande del av svenskarna just i detta nu inte är helt på topp. Vilken marknadsekonomiskt formad hjärna som helst kan lätt se vad det innebär: här finns en tydlig målgrupp. En målgrupp som förutom att vara medborgare som mår dåligt, även är en potentiell konsumentgrupp. En möjlighet till vinst.
Vi lever även i en tid där allt ska effektiviseras och förenklas så mycket som möjligt. Problem som uppstår ska helst vara lösta igår och eftersom tid är en bristvara väljer vi ofta den minst krävande lösningen.
Vi lever i ett quick fix-samhälle.
Om du söker hjälp för att du mår dåligt är det idag tyvärr mer troligt att läkaren du möter placerar in dig i ett diagnosfack, sätter en etikett i din panna och skriver ut ett recept med en effektiv och enkel lösning (som dessutom är lönsam för storföretagen), än att hen lägger huvudet på sned och med eftertryck frågar "Hur blev det så här?". Många vårdcentralläkare är väldresserade och tidspressade samhällsmedborgare som inte har mer än 15 minuter på sig att "bli klar med dig". Slussa dig vidare.
För att få en psykiatrisk diagnos måste patienten uppvisa ett visst antal symptom, som även ska ha funnits under en viss tid. När patienten inte längre uppvisar symptomen, har hen inte längre diagnosen. Symptomen är oftast är helt naturliga reaktioner på olika påfrestningar i livet, som med tid, omtanke och vissa livsstilsförändringar skulle ha läkts. Men tid är en bristvara. Mediciner lägger effektivt locket på jobbiga känslor, och i statistiken blir en "sjuk" snabbt en "frisk". En normal. En lönsam medborgare som återigen kan bidra.
Diagnosfabriken har gjort sitt jobb.
Reinfeldt och company applåderar. Färre sjukskrivningar, fler i arbete. Bättre fart på ekonomin.
Men alla känslor som ligger kvar där i magen och hjärtat då? Alla sorger, förluster och besvikelser. Alla själsliga sår, vad händer med dem? Jo, precis som farligt avfall, grävs de ner under jorden där de blir liggande obearbetade i åratal eller för evigt.
För det är så vi löser våra problem på 2000-talet.
Diagnosfabriken har gjort sitt jobb. Men vad blev produkten? En hel och frisk människa? Eller ett halvfabrikat med skinande och tilltalande utsida, men en insida som sprider föroreningar och bäddar för katastrof?
Jag frågar mig: var finns det långsiktiga tänkandet?
För vi har väl inte gett upp på jorden än, hoppas jag.
Text: Sofie Karlström, journalist och etnolog med stort intresse för psykisk ohälsa.
På tal om att sätta upp mål och visualisera sin framtid... så tycker jag att det här blogginlägget av Ninna är ett superbra exempel på det. Här har ni en tjej som vet vad hon vill.
Här kommer ett inlägg från mobilen. Ligger i min systers gamla säng hos mamma och pappa. Fick åka in till akuten nyss pga extremt magont. Kunde inte andas ordentligt. Trots allt jag gått igenom de sista åren har jag fysiskt varit i princip helt skonad från sjukdomar. Men magen har jag känt av i flera år, och de sista veckorna har det blivit sämre... Det är antagligen magkatarr eller magsår. Inte konstigt med tanke på all stress och oro. Hoppas på att få ordning på det nu i alla fall.
Förutom det funderar jag på var min gräns går för vad som är för privat att blogga om. En del av mig skulle vilja avslöja mer om vad som pågått/pågår i mitt liv för att kunna ge en ännu bättre bild av hur allt hänger ihop med livsomständigheter och psykisk ohälsa. Vi får se.
Puss så länge!
Under tiden då jag arbetade med språkresor lärde jag mig massor om olika platser i världen. En plats som jag verkligen fick upp ögonen för var Taormina, en stad som ligger på ön Sicilien i södra Italien. Jag hade en hel del kontakt med en tjej som åkt till Taormina på en språkkurs och sedan blivit kvar, blivit tillsammans med en italienare och fått jobb på ett yogacenter. Jag blev så inspirerad av henne! Läs hennes reseberättelse här.
Så nu när det går trögt med jobbsökandet, har jag börjat fundera på en språkkurs... :)
Ni som läser den här bloggen, jag undrar, vad har hjälpt er? Vad har fått er att komma vidare med er själva? Det kan vara allt ifrån olika insikter, behandlingar, livsstilsförändringar, personer, kost, träning... Dela gärna med er!
Vissa saker behöver människor prata om. Precis som vi behöver storstäda i våra hem med jämna mellanrum, behöver vi rensa ur i våra relationer. Få sagt det som behöver bli sagt.
Det är en typisk surdeg, någonting vi ofta drar ut på in i det längsta. Vi förnekar behovet av att prata ut för att det tar emot. Att prata ut kräver mycket mod, och kan leda till att känslor av skuld och skam kommer fram i ljuset.
Ibland är det först efter att den vi behövt prata med gått bort, som vi vaknar till och då drabbas av en förskräcklig ångest över det som aldrig blev sagt.
Vi behöver prata. Det finns saker som behöver bli sagda.
Ord är magi. Ord kan läka oss något enormt. Våra egna och andras.
Jag var en så kallad "duktig flicka". Jag presterade på max och hade flera jobb och utbildningar parallellt. Den höga stressnivån tillsammans med många obearbetade sorger ledde till att kroppen tillslut sa ifrån. 23 år gammal fick jag panikångest och en djup utmattningsdepression.
Där började resan att läka mig själv och skapa mitt drömliv, en resa som tagit mig över flera kontinenter och slutligen tillbaka till platsen där allt började, förorten Jordbro söder om Stockholm.
Den här bloggen handlar om sånt som får mig att må bra. Om äventyret livet. Och om vad det innebär att vara en kärlekskrigare.
Hoppas att ni vill följa med!
♥
Sofie
Journalist, beteendevetare & överlevare
