Jag har alltid haft en rik fantasi och en stark längtan efter att uppfylla mina drömmar. När jag var yngre handlade de flesta av mina drömmar om att resa, att uppleva andra sätt att leva och att hitta hem någonstans därute i den stora världen. För jag kände mig säker på att hemma inte var här i Jordbro, Stockholm.

 

Så under årens lopp har jag rest en hel del. Som 18-åring gjorde jag en långresa i USA genom ett skolprojekt. Jag upplevde filmiska New York med alla skyskrapor, gula taxis och deli-restauranter. Jag besökte ett high school med gängproblematik där jag ombads ta av scarfen jag hade runt halsen på grund av "the risk of shoking". Jag bodde hemma hos en familj med en dotter i min ålder i Winona, Minnesota och hade barbecues, kollade på american football-matcher och shoppade loss i deras "malls". Jag knallade över Golden Gate-bron och besökte gaykvarteret Castro i ett blåsigt San Fransisco, och avslutade resan med att förbättra brännan inför studenten på Key West, Florida.

 

Året därpå reste jag med min pojkväns mamma och syster till Etiopien - deras hemland. Min kille stannade i Sverige eftersom han inte ville halka efter med sina ekonomistudier. Under två omskakande månader bodde jag med hans familj på gården där han växt upp, var brudtärna på hans mosters bröllop med cirka 600 gäster, följde med på bröllopsresan som gick söderut till de heliga vattenkällorna i Sodere och besökte rastafaristaden Shashamene. Jag reste norrut från huvudstaden Addis Abeba, och upplevde de gamla klostrena på små öar i Tanasjön där tiden tycktes stå stilla och pilgrimsmålet Lalibela i norr med sina kyrkor huggna ur berget på 1100-talet. Under tiden i Etiopien bevittnade jag smärtsam fattigdom och svår sjukdom. Det var inte ovanligt att människor utan armar eller ben krälade fram på gatorna med avskurna bildäck på händer och knän som skydd. Eller att desperata mödrar kom fram till mig och bad mig ta med mig deras bebisar dit jag kom från. Men i Etiopien upplevde jag också en rikedom som jag aldrig upplevt någon annanstans. En rikedom som fanns i människors hjärtan och i deras tro. Den rikedomen påverkade mig starkt och den bär jag med mig än idag.

 

Några månader efter Etiopienresan gav jag mig som 19-åring av för att söka lyckan i Spanien. Under en termin läste jag spanska på Málaga Universitet, lärde känna nya vänner och en ny kultur som jag snabbt kom att älska. Jag njöt av närheten till havet och till bergen, och av det sprudlande livet i staden som aldrig tycktes sova.

 

Åren efter det blev det många resor tillbaka till Spanien, och när jag var 23 år gav jag mig av på mitt livs största äventyr - jag skulle resa runt i Latinamerika på obestämd tid och försörja mig som journalist. Och jag lyckades! Jag levde för dagen som en riktig nomad, allt var möjligt och jag kände mig fri som en fågel.

 

Som 25-åring åkte jag tillbaka till Latinamerika och Nicaragua för att jobba som journalist på uppdrag av en svensk hjälporganisation. Tiden i Nicaragua blev en tuff prövning. Jag kraschade totalt både psykiskt och fysiskt och återvände till Sverige.

 

När jag blev sjuk och tvingades lägga all energi jag hade på att tillfriskna, så tappade saker omkring mig sin betydelse. Pengar, utseende, karriär, och till och med vänner... När jag mådde som sämst fick jag tunnelseende och kunde inte finnas där för någon annan än mig själv. Det enda jag kunde fokusera på var att överleva.

 

De senaste 2,5 åren har handlat om att bygga upp mig själv. Min högsta dröm är att känna mig hel igen. Jag är på god väg, men det är svårt att försonas med att livet inte alls blivit vad jag hoppats på och drömt om. Jag har inte flyttat utomlands, utan är tillbaka i förorten där jag bott hela mitt liv. Jag har inte en lysande karriär, utan är arbetslös. Där jag för några år sen la flera tusen kronor i månaden på hår, pedikyr, kläder, accessoarer och smink, bryr jag mig knappt ett dugg om sånt längre och har sålt de flesta av mina kläder på loppis. Stora förändringar, men förändringar jag kan vara glad och tacksam för eftersom de lärt mig viktiga saker om livet.

 

Min väg har ändrats och jag vet inte riktigt var jag är på väg. Det känns förvirrande och påfrestande, men jag känner i mitt hjärta att jag är på rätt väg. Jag tar hand om mig själv. Jag lär mig att älska mig själv, och att vara sann. Och det är för mig mer värdefullt än någonting annat.

 

Jag vinner mig själv.

 

Jag kommer att hitta rätt.

 

När jag är hel och mår bra i mig själv kommer jag att vara en bättre vän, flickvän, familjemedlem... och en dag kanske även fru och mor.

 

Och alla platser jag besökt och människorna jag träffat finns med mig som en rik mosaik som är så vacker att titta på...

 

♥