Jag har alltid älskat att resa och uppleva nya platser. För mig finns det något helt magiskt och oslagbart med det. När jag var 19 år bestämde jag mig helt spontant för att åka iväg på en fyra månaders språkkurs i Málaga i södra Spanien. Det har jag inte ångrat en sekund. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet... Språket, klimatet, tiderna, siestan, sangrian, vinet, paellan, det sociala livet, Almodóvarfilmerna, Penélope Cruz, de billiga, snygga kläderna och flamencomusiken är bara några av alla de saker jag älskar med Spanien!

 

Jag har nu varit i Spanien över 15 gånger. Förutom Málaga har jag varit en hel del i Madrid och Barcelona, samt Cádiz, Valencia, Alicante, Nerja, Granada och hela Costa del Sol. År 2011-2012 var jag ansvarig för alla spanska skolor på ett språkkursföretag i Stockholm. Så undrar ni något om Spanien kan jag alltså vara rätt person att fråga. ;)

 

Min absoluta favoritplats i Spanien är området Pedregalejo som ligger längs med havet öster om Málaga centrum. Här finns en riktigt mysig och bohemisk strandpromenad med barer, caféer och seafood-restauranter, och hus i alla möjliga glada färger. Solnedgångarna här är så vackra att jag inte finner ord... Jag älskar lugnet jag känner när jag sitter på min favoritpir i den varma skymningen och blickar ut över havet och alla lampor som strålar längst med kusten.

 

Drömmen är att ha ett hus här.

 

♥

 

 

Här har jag listat de tio saker som varit viktigast för mig i mitt tillfrisknande (från februari 2008 till idag, snart fem år). Längre fram kommer jag att skriva om alla de här sakerna mer ingående, men fråga gärna redan nu om ni undrar över något!

 

När jag insåg att jag drabbats av panikångest, började jag läsa allt jag kom över om tillståndet. Kunskap lugnade mig, jag insåg att jag inte var ensam och att det fanns hjälp att få. Jag började göra olika avslappningsövningar hemma och använda mig av positiva affirmationer (förstärkande ord). Till exempel intalade jag mig när ångesten var som värst att: "Jag är hel, jag är frisk, jag är trygg, jag är stark".

 

Jag insåg snabbt att jag inte kunde fortsätta som den "duktiga flicka" jag varit. Mitt liv var vid den här tiden otroligt hektiskt, jag hade aldrig en lugn stund, såg till att i princip aldrig vara ensam (jag tyckte att det var obehagligt och läskigt att vara ensam), jag hade konstant andan i halsen, jag var perfektionist (aldrig nöjd), jag upplevde att småsaker var på liv och död, och sa alltid "ja" utan att tänka efter en sekund när någon frågade om jag kunde hjälpa till med något, ta ett extra jobbpass eller följa med på någon aktivitet. Min kropp var totalt sönderstressad. Den största förändringen var att jag slutade bry mig så mycket om vad andra tyckte om mig.

 

Vänner och familj som outtröttligt stöttat, lyssnat och försökt förstå det som inte gått att förstå. Som stått kvar vid min sida när panikångesten gjort mig egocentrisk, frånvarande och svår att vara med. Min syster som fick sitta bredvid mig när jag duschade för jag var så livrädd för att få en attack så fort jag blev själv. Mina föräldrar som skjutsat till sjukhus och akutmottagningar när det varit som värst. Min vän Alvaro i Washington som gav mig stöd via Skype dagligen i över ett år. Gizela som var den som tillslut fick mig att inse vad jag behövde bearbeta för att tillfriskna. Alla människor som på något sätt gett mig sitt stöd, har varit helt ovärderliga i mitt tillfrisknande. Tack.

 

4. Medicin
I den mest akuta fasen, när jag haft panikångest med kraftiga attacker och förväntansångest i ett halvår, sökte jag tillslut hjälp. Vid den första kontakten med vårdcentralen fick jag Sobril (lugnande medicin) utskrivet, som jag använde enstaka gånger. Därefter kom jag i kontakt med en psykiater. I testerna jag genomgick då scorade jag väldigt högt på både ångest och depression, varför psykiatern jag träffade då skrev ut SSRI-preparatet Efexor Depot till mig som jag sedan åt i 1,5 år. Efexor hjälpte mig i det akuta skedet, men efter det har jag blivit mycket skeptisk och kritisk mot att medicinera ångest och depression.

 

Trots att jag växt upp i ett icke-troende hem, där allt som haft att göra med religion och Gud har känts väldigt avlägset, så har jag med åren kommit till tro - min tro. Den här punkten är väldigt personlig och kan ge upphov till diverse fördomar i det så sekulära Sverige (jag ber er att inte döma mig), men jag skriver om det eftersom det har betytt så pass mycket för mig i mitt tillfrisknande. Jag har skapat min egen sanning, en sanning som inte behöver vara sann för någon annan, men som hjälper mig och ger mig hopp och styrka. 

 

 

När jag nu kommit så långt i mitt tillfrisknande att jag till stor del bearbetat mitt förflutna, inte längre har panikattacker eller sjuklig ångest, när jag inte längre är djupt deprimerad, när jag kommit över den värsta sociala fobin, när jag sänkt kraven på mig själv och reducerat stressen i mitt liv, när jag oftast lyckas vara min egen bästa vän, faktiskt tycka om mig själv, sätta gränser och stå på mig... Nu handlar livet inte längre om vad jag INTE vill ("jag vill inte ha ångest"), utan om vad jag faktiskt VILL. Det känns ovanligt och nytt! Det är något jag fortfarande håller på att vänja mig vid - now what, liksom? Det viktigaste för mig nu är att vara sann mot mig själv, lära känna mig själv mer och mer för varje dag, bli starkare i mig själv och att alltid i alla situationer, lyssna till mitt hjärta. Och att så ofta som möjligt, också sprida kärlek.

 

Jag upplever det som att mitt tillfrisknande fortfarande pågår, och att jag jobbar med mig själv varje dag. Vissa dagar går det som en dans, andra dagar kräver det all min energi. Men jag är otroligt tacksam att jag kommit så här långt och litar på att jag är på rätt väg.

 

Jag har vunnit den högsta vinsten - livet och kärleken till mig själv.

 

♥

 

Mitt syfte med att starta den här bloggen var att visa människor som lider av panikångest att det går att ta sig ur det. Jag minns när jag precis hade drabbats, hur mycket det betydde för mig att läsa om människor som haft det som jag, och blivit bra igen. För det är lätt att tappa hoppet när man är mitt i helvetet.

 

Jag satt precis och läste några andra bloggar om panikångest och insåg hur otroligt långt jag har kommit och hur lite jag egentligen minns av hur det var när det var som värst. När hela livet bestod av panik, dödsskräck och tärande ångest. När hela kroppen gjorde ont.

 

Och det är ju positivt att ha kommit till den punkten, att man knappt minns! Samtidigt får det mig att fundera på hur jag ska skriva om det här. Jag vill ju skriva om vad jag varit med om och hur jag tagit mig ur det.

 

Jag får nog ge det lite tid, och låta historien komma fram i den ordning den vill komma fram.

 

Hösten 2008 tröttnade jag på Sverige och bestämde mig för att förverkliga min dröm att backpacka runt Sydamerika på obestämd tid. Under nio månader reste jag dit hjärtat förde mig, arbetade lite som resejournalist och läste kreativt skrivande på distans från Sverige.

På ön Caye Caulker utanför Belize ( som ligger mellan Mexiko och Guatemala i Centralamerika) hamnade jag och min vän Veronica på "The Rasta Boat" med ägaren Ras Creek och badade med stingrockor.

 

Vill passa på att tipsa om en av de bästa bloggarna jag vet, The Daily Love. Den drivs av den amerikanska entreprenören Mastin Kipp som uppmärksammats av bland annat Oprah Winfrey. Eftersom jag älskar personlig utveckling och drivs av att sprida kärlek är The Daily Love en riktig fullträff som ger mig motivation i vardagen.

 

Hoppas att den kan inspirera er också!

 

♥

 

I den här bloggen kommer ni att få följa min resa från att vara en väldig osäker tjej med panikångest och utmattningsdepression, till ett liv där jag lever min dröm och är min egen bästa vän. Jag hoppas på att kunna sprida en hel del hopp, inspiration och kärlek, och att ni vill vara med mig på den här resan och dela med er av era egna erfarenheter.

 

♥