Koppling menstruationscykeln och psykisk ohälsa

Förutom panikångest och depression har jag dessutom, sen jag fick min första mens som 12-åring, haft kraftiga svängningar i humöret kopplat till min menstruationscykel. Från ägglossning fram till menstruation (1-2 veckor) har symptomen varit så kraftiga att jag ofta tvingats stanna hemma från jobbet då jag brutit ihop så fort jag gått utanför dörren. Under den känsliga perioden har ofta fått raseriutbrott och kastat sönder diverse tallrikar och glas, samt gjort slut med pojkvänner fast jag egentligen inte velat det. Antaligen har jag PMDD (läs mer om PMDD här).
 
För några månader sedan började jag pga detta att använda p-piller, som jag efter rekommendation från gynekologen ätit utan uppehåll för mens. Skillnaden har varit enorm, vilken jävla lättnad! Den sista veckan har jag tyvärr glömt att ta mina piller några gånger, och fick därför mens och på det en sjuklig trötthet.
 
Jag skriver om det här, trots att det är privat, eftersom det är ett problem som kraftigt påverkar många kvinnors livskvalité. En viktig komponent att se över för att förbättra sin psykiska hälsa. Det är en politisk och medicinsk fråga som borde få mer uppmärksamhet.
 
~
 
 
 

Att ha panikångest kan kännas som...

...att ha en enormt stark fobi för någonting (som t.ex. höjder, spindlar, ormar, att åka hiss), men att det som du är allra mest rädd för sitter fast i dig själv. Du kan inte fly. Vart du än vänder dig, åker eller är - har du det där, inom dig. Det är att ständigt tvingas utsättas för det som skrämmer mest utan paus, utan chans att samla krafter, dygnet runt, utan slut. Panikångest är som ett levande helvete och jag vill uttrycka min djupaste respekt för alla som krigar i det helvetet just nu.

Kämpa på.

Det kommer inte alltid att vara så här.

 

Vad som hjälpt mig att tillfriskna från panikångest

Här har jag listat de tio saker som varit viktigast för mig i mitt tillfrisknande (från februari 2008 till idag, snart fem år). Längre fram kommer jag att skriva om alla de här sakerna mer ingående, men fråga gärna redan nu om ni undrar över något!
 
1. Mängder av självhjälpsböcker, information och kunskap om ångest (via internet)
När jag insåg att jag drabbats av panikångest, började jag läsa allt jag kom över om tillståndet. Kunskap lugnade mig, jag insåg att jag inte var ensam och att det fanns hjälp att få. Jag började göra olika avslappningsövningar hemma och använda mig av positiva affirmationer (förstärkande ord). Till exempel intalade jag mig när ångesten var som värst att: "Jag är hel, jag är frisk, jag är trygg, jag är stark".
 
2. Sänkta krav på mig själv - gränssättning och integritet
Jag insåg snabbt att jag inte kunde fortsätta som den "duktiga flicka" jag varit. Mitt liv var vid den här tiden otroligt hektiskt, jag hade aldrig en lugn stund, såg till att i princip aldrig vara ensam (jag tyckte att det var obehagligt och läskigt att vara ensam), jag hade konstant andan i halsen, jag var perfektionist (aldrig nöjd), jag upplevde att småsaker var på liv och död, och sa alltid "ja" utan att tänka efter en sekund när någon frågade om jag kunde hjälpa till med något, ta ett extra jobbpass eller följa med på någon aktivitet. Min kropp var totalt sönderstressad. Den största förändringen var att jag slutade bry mig så mycket om vad andra tyckte om mig.
 
3. Personer som stått vid min sida
Vänner och familj som outtröttligt stöttat, lyssnat och försökt förstå det som inte gått att förstå. Som stått kvar vid min sida när panikångesten gjort mig egocentrisk, frånvarande och svår att vara med. Min syster som fick sitta bredvid mig när jag duschade för jag var så livrädd för att få en attack så fort jag blev själv. Mina föräldrar som skjutsat till sjukhus och akutmottagningar när det varit som värst. Min vän Alvaro i Washington som gav mig stöd via Skype dagligen i över ett år. Gizela som var den som tillslut fick mig att inse vad jag behövde bearbeta för att tillfriskna. Alla människor som på något sätt gett mig sitt stöd, har varit helt ovärderliga i mitt tillfrisknande. Tack.
 
4. Medicin
I den mest akuta fasen, när jag haft panikångest med kraftiga attacker och förväntansångest i ett halvår, sökte jag tillslut hjälp. Vid den första kontakten med vårdcentralen fick jag Sobril (lugnande medicin) utskrivet, som jag använde enstaka gånger. Därefter kom jag i kontakt med en psykiater. I testerna jag genomgick då scorade jag väldigt högt på både ångest och depression, varför psykiatern jag träffade då skrev ut SSRI-preparatet Efexor Depot till mig som jag sedan åt i 1,5 år. Efexor hjälpte mig i det akuta skedet, men efter det har jag blivit mycket skeptisk och kritisk mot att medicinera ångest och depression.
 
5. Terapi och samtalsstöd i olika former, bearbetning av sorg
Under den här resan har jag gått i samtalsterapi hos allt från kuratorer till terapeuter, en filosof, en psykiatriker och en livscoach. Jag har gått i existentiell terapi och KBT (kognitiv beteendeterapi). Jag har medvetet valt olika behandlingar för olika faser i mitt tillfrisknande, allt eftersom mina behov förändrats. Efter att ha lärt mig om olika perspektiv på psykisk ohälsa, har jag skapat min egen uppfattning om vad jag behöver och tror på. I dagsläget går jag i en självhjälpsgrupp där vi delar med oss av våra erfarenheter till varandra.
 
6. Beslutet att tro på en Högre Makt/Universum/Gud
Trots att jag växt upp i ett icke-troende hem, där allt som haft att göra med religion och Gud har känts väldigt avlägset, så har jag med åren kommit till tro - min tro. Den här punkten är väldigt personlig och kan ge upphov till diverse fördomar i det så sekulära Sverige (jag ber er att inte döma mig), men jag skriver om det eftersom det har betytt så pass mycket för mig i mitt tillfrisknande. Jag har skapat min egen sanning, en sanning som inte behöver vara sann för någon annan, men som hjälper mig och ger mig hopp och styrka. 
 
7. Meditation och avslappningsövningar (acceptans, icke-dömande, att leva i nuet)
Första gången jag sökte hjälp fick jag instruktioner till en andningsövning och tänkte "Vilken jävla idiot! Jag håller på att dö, och hon tror att det ska hjälpa mig att andas på ett visst sätt". Så otroligt lite jag visste då. Idag vet jag att vår andning i hög grad påverkar våra känslor och att med rätt andning är det i princip omöjligt att få en panikattack. Jag vet att det jag behöver när ångesten kryper sig på, är just att ta mig tid att andas på rätt sätt. Det här löser ju inte det som är orsaken till ångesten, men är en oumbärlig komponent i tillfrisknandet. Andningen sätter oss i kontakt med vårt allra innersta, med vår inre oas där vi närsomhelst kan finna kraft, lugn och styrka - bara vi lärt oss hur. Andningen läker våra kroppar.
 
8. Att lära känna mig själv och bli min egen bästa vän
När jag började gå i terapi insåg jag snabbt att jag inte alls kände mig själv. Jag visste inte vem jag var, vad jag tyckte om och inte tyckte om. Jag visste inte vad jag ville, överhuvudtaget. Jag hade dittills varit så styrd av vad andra tyckte att jag borde göra, och hur andra sa att jag var. Det lilla jag visste om mig själv tyckte jag inte alls om, och jag var en expert på att kritisera, håna och trycka ner mig själv. Jag var utan tvekan min egen största fiende. Att lära känna mig själv har bland annat inneburit att läka mitt inre rädda/ledsna/svikna/arga/skadade barn - att försonas med och börja ta hand om det. Det kan låta skitflummigt men är en mycket kraftfull psykologisk process, det allra viktigaste i hela mitt tillfrisknande. Idag jobbar jag på att vara min egen bästa vän i alla situationer. Att stå på min egen sida och bekräfta mig själv.
 
9. Att lyssna till och följa mitt hjärta, min inre röst
När jag nu kommit så långt i mitt tillfrisknande att jag till stor del bearbetat mitt förflutna, inte längre har panikattacker eller sjuklig ångest, när jag inte längre är djupt deprimerad, när jag kommit över den värsta sociala fobin, när jag sänkt kraven på mig själv och reducerat stressen i mitt liv, när jag oftast lyckas vara min egen bästa vän, faktiskt tycka om mig själv, sätta gränser och stå på mig... Nu handlar livet inte längre om vad jag INTE vill ("jag vill inte ha ångest"), utan om vad jag faktiskt VILL. Det känns ovanligt och nytt! Det är något jag fortfarande håller på att vänja mig vid - now what, liksom? Det viktigaste för mig nu är att vara sann mot mig själv, lära känna mig själv mer och mer för varje dag, bli starkare i mig själv och att alltid i alla situationer, lyssna till mitt hjärta. Och att så ofta som möjligt, också sprida kärlek.
 
10. Att fortsätta jobba med alla de här punkterna, när behov finns
Jag upplever det som att mitt tillfrisknande fortfarande pågår, och att jag jobbar med mig själv varje dag. Vissa dagar går det som en dans, andra dagar kräver det all min energi. Men jag är otroligt tacksam att jag kommit så här långt och litar på att jag är på rätt väg.
 
Jag har vunnit den högsta vinsten - livet och kärleken till mig själv.
 
 
Den första boken jag köpte om ångest.

Det blev bättre tillslut, trots allt

Mitt syfte med att starta den här bloggen var att visa människor som lider av panikångest att det går att ta sig ur det. Jag minns när jag precis hade drabbats, hur mycket det betydde för mig att läsa om människor som haft det som jag, och blivit bra igen. För det är lätt att tappa hoppet när man är mitt i helvetet.
 
Jag satt precis och läste några andra bloggar om panikångest och insåg hur otroligt långt jag har kommit och hur lite jag egentligen minns av hur det var när det var som värst. När hela livet bestod av panik, dödsskräck och tärande ångest. När hela kroppen gjorde ont.
 
Och det är ju positivt att ha kommit till den punkten, att man knappt minns! Samtidigt får det mig att fundera på hur jag ska skriva om det här. Jag vill ju skriva om vad jag varit med om och hur jag tagit mig ur det.
 
Jag får nog ge det lite tid, och låta historien komma fram i den ordning den vill komma fram.
 
Det här är terapi för mig.

Ute på öppet hav igen

Idag är en sån där dag. En sån där dag då känslorna tar över. Jag tappar fotfästet och är plötsligt och oväntat ute i storm på öppet hav. Jag är en båt som inte vill åka dit jag vill.
 
Den senaste tiden har jag från olika håll, från andra personer som har en liknande känslomässig läggning som jag, blivit tipsad om boken Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadsbok för sensitivt begåvade. Den handlar om hur det kan upplevas att vara vad de beskriver som "starkskör". Stark som Stålkvinnan ena dagen, skör som en porslinsdocka nästa dag. Must have it.
 
Sån är jag. Och sån tillåter jag mig att vara.
 
Det är min största utmaning och min största begåvning.
 
 
Boken.
RSS 2.0