Jag älskar Dr. Wayne Dyer! Han verkligen ooosar av visdom, kärlek och livsmod. Han innehar tredje plats på Watkins lista över världens 100 mest inflytelserika spirituella tänkare, efter Eckhart Tolle och Dalai Lama. Som tur är har jag en partner som också älskar Wayne. Vi brukar säga att Wayne Dyer, Paulo Coehlo och Bob Marley är våra husgudar (bara män, jag vet - feministen i mig är inte helt nöjd).

 

Jag kan varmt rekommendera filmen The Shift med Dr. Wayne Dyer. Det är en av de starkaste filmerna jag någonsin sett. Den gav både mig, min partner och andra vänner som sett den, underbara insikter och inspiration.

 

♥

 

Den här låten tycker jag beskriver hur det ofta är med det här med Gud. Det är lätt att inte tro eller ens tänka på Gud när man mår bra och det mesta i livet flyter på. Men när man konfronteras med sin egen eller närståendes dödlighet, brutal ondska, när ens värld rasar och man känner sig maktlös och livrädd... Då ligger det nära till hands att vända sig till Gud.

 

 

Här har jag listat de tio saker som varit viktigast för mig i mitt tillfrisknande (från februari 2008 till idag, snart fem år). Längre fram kommer jag att skriva om alla de här sakerna mer ingående, men fråga gärna redan nu om ni undrar över något!

 

När jag insåg att jag drabbats av panikångest, började jag läsa allt jag kom över om tillståndet. Kunskap lugnade mig, jag insåg att jag inte var ensam och att det fanns hjälp att få. Jag började göra olika avslappningsövningar hemma och använda mig av positiva affirmationer (förstärkande ord). Till exempel intalade jag mig när ångesten var som värst att: "Jag är hel, jag är frisk, jag är trygg, jag är stark".

 

Jag insåg snabbt att jag inte kunde fortsätta som den "duktiga flicka" jag varit. Mitt liv var vid den här tiden otroligt hektiskt, jag hade aldrig en lugn stund, såg till att i princip aldrig vara ensam (jag tyckte att det var obehagligt och läskigt att vara ensam), jag hade konstant andan i halsen, jag var perfektionist (aldrig nöjd), jag upplevde att småsaker var på liv och död, och sa alltid "ja" utan att tänka efter en sekund när någon frågade om jag kunde hjälpa till med något, ta ett extra jobbpass eller följa med på någon aktivitet. Min kropp var totalt sönderstressad. Den största förändringen var att jag slutade bry mig så mycket om vad andra tyckte om mig.

 

Vänner och familj som outtröttligt stöttat, lyssnat och försökt förstå det som inte gått att förstå. Som stått kvar vid min sida när panikångesten gjort mig egocentrisk, frånvarande och svår att vara med. Min syster som fick sitta bredvid mig när jag duschade för jag var så livrädd för att få en attack så fort jag blev själv. Mina föräldrar som skjutsat till sjukhus och akutmottagningar när det varit som värst. Min vän Alvaro i Washington som gav mig stöd via Skype dagligen i över ett år. Gizela som var den som tillslut fick mig att inse vad jag behövde bearbeta för att tillfriskna. Alla människor som på något sätt gett mig sitt stöd, har varit helt ovärderliga i mitt tillfrisknande. Tack.

 

4. Medicin
I den mest akuta fasen, när jag haft panikångest med kraftiga attacker och förväntansångest i ett halvår, sökte jag tillslut hjälp. Vid den första kontakten med vårdcentralen fick jag Sobril (lugnande medicin) utskrivet, som jag använde enstaka gånger. Därefter kom jag i kontakt med en psykiater. I testerna jag genomgick då scorade jag väldigt högt på både ångest och depression, varför psykiatern jag träffade då skrev ut SSRI-preparatet Efexor Depot till mig som jag sedan åt i 1,5 år. Efexor hjälpte mig i det akuta skedet, men efter det har jag blivit mycket skeptisk och kritisk mot att medicinera ångest och depression.

 

Trots att jag växt upp i ett icke-troende hem, där allt som haft att göra med religion och Gud har känts väldigt avlägset, så har jag med åren kommit till tro - min tro. Den här punkten är väldigt personlig och kan ge upphov till diverse fördomar i det så sekulära Sverige (jag ber er att inte döma mig), men jag skriver om det eftersom det har betytt så pass mycket för mig i mitt tillfrisknande. Jag har skapat min egen sanning, en sanning som inte behöver vara sann för någon annan, men som hjälper mig och ger mig hopp och styrka. 

 

 

När jag nu kommit så långt i mitt tillfrisknande att jag till stor del bearbetat mitt förflutna, inte längre har panikattacker eller sjuklig ångest, när jag inte längre är djupt deprimerad, när jag kommit över den värsta sociala fobin, när jag sänkt kraven på mig själv och reducerat stressen i mitt liv, när jag oftast lyckas vara min egen bästa vän, faktiskt tycka om mig själv, sätta gränser och stå på mig... Nu handlar livet inte längre om vad jag INTE vill ("jag vill inte ha ångest"), utan om vad jag faktiskt VILL. Det känns ovanligt och nytt! Det är något jag fortfarande håller på att vänja mig vid - now what, liksom? Det viktigaste för mig nu är att vara sann mot mig själv, lära känna mig själv mer och mer för varje dag, bli starkare i mig själv och att alltid i alla situationer, lyssna till mitt hjärta. Och att så ofta som möjligt, också sprida kärlek.

 

Jag upplever det som att mitt tillfrisknande fortfarande pågår, och att jag jobbar med mig själv varje dag. Vissa dagar går det som en dans, andra dagar kräver det all min energi. Men jag är otroligt tacksam att jag kommit så här långt och litar på att jag är på rätt väg.

 

Jag har vunnit den högsta vinsten - livet och kärleken till mig själv.

 

♥