Om att bli kompis med ett träd
Även i själva Jordbro finns mycket natur, skogsområden, motionsspår, ett spännande gravfält från järnåldern och en bäck som rinner från norr till söder. Jag älskar ju vatten, och är så tacksam för den där bäcken. Det finns en plats mellan Mjölnartäppan och Djuprännilen där man kan sitta på en liten platå med bänkar precis bredvid bäcken och lyssna på vattnets porlande mellan träden. En perfekt plats för eftertanke.
Igår när jag kände mig förtvivlad, invaderad av känslor och riktigt energilös, så sökte jag mig dit. Slog mig ner i mörket och bara lyssnade på vattnet.
Naturen är en bra plats att hämta energi. Att landa.
Igår när jag satt där så kände jag trädens närvaro. De starka, stabila. De som har stått där stadigt genom alla väder och tider. Jag fann tröst i dem. Jag kände att jag ville vara som dem. Starka rötter djupt ner i jorden. En kraftig stam som står pall för allt. Grenar som sträcker sig mot himlen och löv som dansar i vinden.
Särskilt ett träd pratade med mig där jag satt. Tröstade mig.
Jag kände så mycket kärlek till och från det där trädet.
Särskilt ett träd pratade med mig där jag satt. Tröstade mig.
Jag kände så mycket kärlek till och från det där trädet.
Min pojkvän kom och gjorde mig sällskap efter ett tag. Och när vi skulle gå hemåt igen - även om jag tyckte att det kändes lite pinsamt - så bestämde jag mig för att ge just det där trädet en kram. Och det kändes så bra!
Så nu har jag fått en ny vän.
Ett träd.
♥
Kommentarer
Trackback
