Om att vara arbetssökande

Det här med att vara arbetssökande är ett intressant tillstånd. Vad det gör med mig och min självkänsla, även fast jag vet (och oftast kommer ihåg) att omständigheterna inte definierar mig.

Jag är högskoleutbildad journalist och etnolog. Jag har flera års arbetserfarenhet inom information, är kunnig inom mycket (hbt-frågor, srhr-frågor, rasism och diskriminering, psykisk ohälsa, mänskliga rättigheter m.m.), kan webbpublicering, layout, bildredigering, har goda vitsord från tidigare chefer och utlandserfarenhet.
 
Ändå är jag arbetslös.

Hur blev det så? Jo, det var så att jag hamnade på en liten arbetsplats med endast fem anställda där chefen bidrog till en mycket påfrestande arbetsmiljö. Samtliga anställda mådde mycket psykiskt dåligt pga hans verbala påhopp och hans ständiga kritik. Tydligen har det här företaget alltid haft svårt att behålla personal, och nu var vi tre personer som sa upp oss inom loppet av några månader. Ytterligare en sa upp sig ett halvår senare.
 
Där hamnade jag i självvald arbetslöshet.
 
Innan jag sa upp mig gjorde jag verkligen allt jag kunde för att skapa förändring själv. Jag hade regelbundna möten med chefen (på mitt initiativ) där jag gav honom feedback och förslag till förbättring. Jag lobbade för och lyckades sedan införa veckomöten där hela personalgruppen fick en chans att diskutera det som inte fungerade. Jag var positiv och optimistisk och försökte att ändra min egen inställning till honom, inte ta hans påhopp personligt osv. Men när ingenting gav resultat  och jag började brytas ner kände jag att det var dags att gå.
 
Jag valde arbetslöshet över att brytas ner psykiskt. Det ångrar jag inte en sekund. Och med tanke på min utbildning och mina meriter tvivlade jag inte på att jag snart skulle ha ett nytt jobb.

Men så blev det inte.

Det visade sig vara skitsvårt att få ett nytt jobb, speciellt eftersom jag som arbetssökande snabbt tappade energi, motivation och dagliga rutiner. Ekonomin gick i botten så klart och jag hade inte längre råd att sköta om mitt yttre på samma sätt som innan, med shopping och frisörbesök. Jag blev mer tillbakadragen, började undvika sociala situationer med nya människor för att det kändes pinsamt att tala om att jag är arbetslös osv. Det har blivit en ond cirkel!
 
Sedan jag sa upp mig från den hemska chefen har det gått tio månader och jag har varit arbetslös cirka fem månader av den tiden. Känns drygt. Hoppas verkligen att jag får ett jobb snart. Har ju så mycket att bidra med!

PS. Det bör tilläggas att jag tror att allting händer av en anledning, och att den här tiden som arbetslös också utvecklat mig på många sätt. Så i det här känner jag ändå positivitet och tacksamhet, hur cheezy det än låter.


Kommentarer
Anna B

Tack så mycket återigen för ett jättebra inlägg! Jag känner verkligen igen mig i mycket; jag har också en högskoleexamen, min senaste (och fasta) anställning var jobbig på flera olika sätt och vis och det var tur att den anställningen upphörde (för snart fyra månader sedan) för den var nedbrytande för mig. Jag tycker att du gjorde helt rätt som valde att avsluta din anställning! Du hade verkligen försökt att påverka den till det bättre och när det inte fungerade så gjorde du det enda rätta! Det finns inget jobb i världen som är värt att riskera hälsan för! Kom ihåg att förr eller senare så kommer du att få jobbnapp; det löser sig alltid! Det är ju tufft att vara arbetssökande och man känner att jobb-självförtroendet urholkas mer och mer ju längre tiden går. Men min erfarenhet sedan tidigare arbetslöshet är att förr eller senare så får man ju jobbnapp, fast jag vet att det kan kännas hopplöst ibland. Jag känner så väl igen mig i det här med att tappa motivation, energi och rutiner! För egen del så ska jag på en jobbintervju nu på fredag så då gäller det att försöka att utstråla självsäkerhet/självförtroende samt göra en bra intervju.

Svar: Hej igen Anna! Verkligen stort tack för ditt stöd. Ibland känns det som att folk tycker att man är helt knäpp för att man säger upp sig i dessa tider, men jag känner som du - jag sätter min hälsa framför allt annat. Det var ju lite därför man fick PÅ från början, för att man inte värnade om sig själv. Visst är det så att jobb-självförtroendet urholkas, men det är konstigt egentligen. Det är ju inte så att mina erfarenheter eller kunskaper förändras för att jag inte får napp liksom. Jag vet ju att jag är kompetent och har massor att bidra med - ibland kanske det bara är önsketänkande att någon ska komma och knacka på dörren och erbjuda en jobb. Det tar ju tid att hitta fram till dem som vill ha och behöver en - så är det ju bara! Jag ska nog försöka se det just så, att det bara är en fråga om "rätt marknadsföring". Jag behöver jobba på min marknadsföring lite mer för att nå ut med att jag finns. :) Vad roligt att du har en intervju på fredag! Stort lycka till! Det kommer gå galant. Kram!
SOFIES BLOGG

2013-01-29 @ 11:03:14


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0